Ingen varnar en för early 20s men de är fan värst. Alla säger att det är då man pikar. Bryr sig inte om nåt och festar hela tiden och är kär och sexuell och energifylld. Nej. Early 20s är värst. Man förstår saker om världen. Man har ingen självklar plats i den. Inget självklart syfte eller hem. Man bryter sig loss av instinkt. Faller fritt av fri vilja. Hemskt.

 

Igår kändes det som skolavslutning hela dagen. Det var sol i min säng när jag vaknade. Jag drack champagne till lunch. Idag känns det som att mitt liv är en torktumlare. Vad jag än försöker åstadkomma sker motsatsen. Så jag försöker att inte erkänna mina drömmar för mig själv. För på så sätt måste det ju ändå vara omöjligt för vem det nu är som jävlas med mig att krossa dem. Försöker att inte ha en tydlig riktning eller ens ett mål att jobba mot. Det blir ju ändå aldrig som man tror. Det blir ju ändå alltid tvärtjävlaom.

Än så länge är du bara en liten pojke för mig, likt hundratals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. För dig är jag inget annat än en räv likt hundratals andra rävar. Men om du tämjer mig kommer vi att behöva varandra. Du kommer att vara den enda i världen för mig. Och jag kommer att vara den enda i världen för dig.

 

Det kanske är det enda som betyder något. Att tämja varandra.

Uthållighet är fan underskattat.

Folk som fortsätter orka. Ljuset är de människor som fortsätter vara ljuset fastän de blir daskade i ansiktet hela tiden. De som behåller sina förväntningar på livet o omvärlden även om det är lättare och mindre smärtsamt att släppa dem. De som fortsätter anstränga sig trots att det tär så mycket på kroppen att vara nervös. Folk som orkar vara rädda hela tiden för att det är viktigare att bry sig än att vara bekväm.

Har så många stora egon runtomkring mig

 

Ord är så otillräckliga. Så oärliga. Förenklade, dumma, platta versioner av sanningen. Begränsande. Ord stimulerar mig inte. Musik stimulerar mig inte. Folk stimulerar mig inte. Inget slår igenom.

 

Sitter i hamnen och tänker dramatiska tankar som att till och med vågskvalpen låter tomma och torra. Som papper som skrynklas ihop. Man kan ju också välja att bara ha det trevligt här i livet. Ska fan köpa en glass.

Det är fuktigt i luften. Jag har farmors röda regnjacka. Allt klibbar liksom. Jag önskar jag kunde slappna av i käkarna. Sluta bita sönder insidan av mina kinder på tunnelbanan. Stockholm gör mig galen.

 

Flyttar om 2 veckor tjoho

 

Hatar killar. Har jag sagt det?

Har fan aldrig gillat killar. Hatar kukar. Hatar att försöka övertala mig själv att en kille är nice fastän han inte är det bara för att man vet att aja det lär ju inte bli bättre än så här :))) roligaste är också när man isolerar sig med en kille o börjar tro att han är rimlig för att man inte pratar med nån annan. Så kmr man ur sin bubbla och går o hänger med sina vänner och inser att hahahahah hur kunde man FRIVILLIGT sänka sig till den intellektuella nivån???

 

Jag känner såhär: vrf ens anstränga sig med snubbar när man helt enkelt kan avsäga sig? Är verkligen totalt ointresserad. har fan aldrig varit genuint intresserad. Blir lite äcklad när jag tänker på sex. Ska nog sluta upp med detsamma. Fyfan för kukar

 

 

 

Har under de senaste dagarna haft återkommande tankar om hur man bör betrakta livet. När någonting går åt helvete och försätter en ur balans så upplever man ofta som ett filter mellan sig själv och verkligheten. Som att man ser allt utifrån. Har insett att det är omöjligt att förstå livet på det sättet. Det enda sättet att förstå den här totala galenskapen är inifrån. Jag har i cyniska perioder tänkt att det är då jag är som mest klarsynt och att jag snart kommer att distraheras av trivialiteter igen och glömma cynismen. Men de där trivialiteterna är livet, och cynismen är distraktionen. Man måste in i livet för att fatta nånting överhuvudtaget.

Sitter vid borden som är kvar utanför Operahuset från Stockholms Kulturfestival. Det är sol, förmiddag och känns inte som Stockholm. Och jag känner mig inte som jag. Vilket inte nödvändigtvis är negativt efter sommaren jag har haft. Jag skulle kunna rada upp positiva saker som har hänt för att kanske - bara kanske - kan man kontrollera sina känslor genom att kontrollera sina tankar. Men sanningen är att sommaren 2017 är en dimma. Jag minns fan inte mycket, men jag var sällan närvarande och jag var sällan lycklig. MEn vad är en sommar. Förhoppningsvis lärde jag mig något värdefullt. Alldeles säkert kan jag relatera till andra människors ångest bättre nu än innan. Jag hoppas att jag inte väljer den i stället för lycka. Hoppas att jag inte väljer att hata framför att älska. Hoppas att jag fortsätter välja känslor som förgör mig framför likgiltighet.

Tänk om det va så enkelt. Idag mår jag såhär. Så singulariskt och okomplicerat liksom. I stället för detta vrålande moln av aska och glitter, sorg och glädjetårar, klarhet och komplett ogenomträngligt mörker. I ett enda virrvarr. Folk säger att man är galen när man pratar med sig själv, men jag vet bättre. Jag vet att det är när man slutar prata med sig själv som man blir galen. När man bara pratar med andra i stället. Det är då det kan gå jävligt illa.

Tja bloggis

 

Sitter på en uteservering. Dricker kaffe, försöker läsa en bok på spanska och har små trevliga konversationer med folk som går förbi. Men framförallt så väntar jag. Väntar på milstolpar. På dagarna som alla de här dagarna skramlar ihop till. De som livet plockar ut och säger: "Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda".

 

Är distraherad och väntar på en upplösning. Känns som att allt som är viktigt är kontinenter härifrån. Som om livet pågår någon annanstans. Men jag tror ofta att jag borde vara någon annanstans än där jag är. Borde kanske ifrågasätta den instinkten oftare. Vet inte vilka jag borde omge mig med och vilka jag borde droppa. Vet inte vad som är andras fel och vad som är mitt eget. Vet bara att sommarvindarna kommer och att jag ska dit dem ska. Får se vem som följer med.

 

 

Här ligger jag och känner mig som vemsomhelst. Vemsomhelst med vemsomhelst-problem. Går runt och slänger mig med vemsomhelst-begrepp och vemsomhelst-fraser så att alla ska kunna nicka och förstå. Vill inte va vemsomhelst. Hellre spritt språngande galen i så fall. Hon som alla tycker är så jävla konstig. Hellre så jävla konstig än vemsomhelst. Hur lär man sig andra människors språk utan att glömma sitt eget? Hur blir man som alla andra utan att tappa sig själv?

Hallå däääär? Saknar ni mig? Sakna mig!!! Hade förväntat mig >1000 mail ang. mitt blogguppehåll men då det inte har varit fallet så har jag låtit tiden ha sin gilla gång här. Men här har ni mig igen. Och en Amy Winehouse-cover som jag spelade in i helgen med en fin vän. Hoppas ni gillar.

 

På väg hem från en middag med människor jag aldrig träffat förut och ett samtalsklimat jag inte är van vid. Hade jag varit yngre hade jag typ frossat i en sådan situation. Jag hade knackat mig in i varenda konversation för att förstå och lära mig om dessa för mig nya personligheter. Men nu flöt den instinkten förbi mig som ett minne, och jag översköljdes i stället av en rätt obehaglig frågeställning; har jag i all min early 20's-cynism tappat bort viljan att bli en bättre människa? Den brukade styra mig för inte alls särskilt länge sedan, och nu känns den liksom irrelevant i sammanhanget. Överskuggad av insikten om allts förgänglighet. Är det inte jävligt konstigt hur olika man kan känna. Hur man ena dagen kan vara så uppslukad av livet att man glömmer bort att man ska dö, för att nästa dag vara begravd i tanken så till den grad att man glömmer bort att leva. Försöker påminna mig själv om att det här livet är det enda som är tillgängligt för mitt medvetande och att det är en farlig försvarsmekanism (för att inte säga fruktansvärt onödig) att trivialisera det. Men ändå gör vi det, för att slippa vara rädda hela tiden. Bygger väggar mot omvärlden som gör det omöjligt att känna glöden av varken vinst eller förlust. För tidigt på morgonen för att reflektera över detta. Hör fågelkvitter och tror att det är min que. 

Jag har alltid trott att jag är rädd för stora fåglar, men nyss satt jag lutad mot en trädstam som en vattendelare för en hel flock gäss och var helt oberörd av hur nära mig de var. Så det var kanske bara en föreställning jag hade om mig själv. Det är så mycket man tror om sig själv inför andra som inte är sant när man är ensam. Och tvärtom kanske. Hade läst om folk som blivit våldtagna i den här parken på natten och tänkte att jag kanske borde gå. Fast jag var ju inte ensam, gässen var ju där. Men de skulle väl inte bry sig. Våldtäkt är ett mänskligt påfund. Det är ett övergrepp på mänsklig stolthet, på en mänsklig idé om jaget. Undrar om en gås tror att den äger sin kropp. Undrar om en människa har fel. Nu är allt uppochner i hjärnan. Efter ett tag kanske man helt enkelt ska sluta vrida på saker. Men tycker ändå att jag har utvecklat en stabil funderar-pose så försöker använda den så ofta som möjligt.

 

 

God natt // mig och funderar-posen

 

Här sitter jag på en skola i Boston och är ännu inte tillräckligt bekväm för att våga stå för att jag tar selfies i biblioteket. Minimerade Photo Booth så fort jag tryckt "ta bild" och låtsades kolla sms. Håller tummarna för att ingen av de 3 personer som sitter här inne och pluggar märkte något.

Så, jag är inne på min andra vecka på Berklee och lektionerna började igår. Förgående vecka ägnades mest åt att lokalisera en mus och hans olika tunnlar genom mina sovrumsväggar samt åt att täta in- och utgångar till dessa. Nu hör jag honom krafsa om nätterna men från vad jag har sett är han dömd till ett fortsatt liv i mörker. Så det är ju skönt för mig men kanske mindre roligt för honom.

 

På dagarna har jag lektioner. På kvällarna kollar jag oftast på Breaking Bad och äter chips då jag inte har några vänner och inte får dricka alkohol eftersom jag inte är 21. Så det är ju tråkigt, men lite bra, eftersom jag nu kan se Breaking Bad en tredje gång och få svårslagen expertis i ämnet. 

Det är runt 35 grader varmt och superfuktigt hela tiden så man kan knappt ha på sig några kläder överhuvudtaget. Så fort jag kommer till ett badrum dränker jag mitt hår i iskallt vatten. Only way to survive.

 

Nu har jag suttit i ca 2,5 och försökt ladda ner alla olika music softwares som jag måste ha på min dator men de har tydligen försökt göra det så fucking komplicerat som det bara går i stället för att bara ge mig en jävla CD-skiva i handen så nu måste jag gå innan jag kastar min dator i golvet.

Vi hörs! :-)