Har under de senaste dagarna haft återkommande tankar om hur man bör betrakta livet. När någonting går åt helvete och försätter en ur balans så upplever man ofta som ett filter mellan sig själv och verkligheten. Som att man ser allt utifrån. Har insett att det är omöjligt att förstå livet på det sättet. Det enda sättet att förstå den här totala galenskapen är inifrån. Jag har i cyniska perioder tänkt att det är då jag är som mest klarsynt och att jag snart kommer att distraheras av trivialiteter igen och glömma cynismen. Men de där trivialiteterna är livet, och cynismen är distraktionen. Man måste in i livet för att fatta nånting överhuvudtaget.