KONTAKT: matilda@gratte.biz -

det blir ändå sand överallt

Hör måsarna skrika som de gjort sedan jag var liten och vårvinden sippra in genom det öppna fönstret. Allt känns som flera år sen och flera mil bort. Jag känner mjuka fläktar stryka över min arm som om himlen kallade på min uppmärksamhet. Den ringer och ringer och klara nätter är stjärnorna en miljon obesvarade samtal men jag tittar nästan aldrig upp längre. Kan förresten knappt se stjärnorna ändå för har fått så dålig syn och orkar inte använda glasögonen. Jag umgicks med en vän igår och minns allt vi gjorde men inga känslor. Nu läser jag högt för mig själv ur samma bok som vi högläste för varandra igår och vartannat stycke får mig att börja gråta. Så mycket hade jag aldrig kunnat känna om han suttit här bredvid mig. Undrar om någon någonsin kommer hitta in i mig eller om jag någonsin kommer hitta ut till någon. Hoppas det.

2019-05-02 @ 19:08:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

18/9-2011

Jag har börjat förstå andra människor och det skrämmer mig

2019-04-19 @ 23:43:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

Vadsomhelst kan hända närsomhelst

Repeterar det för mig sj

2019-04-18 @ 09:33:03 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

glöm för i helvete inte hallonsoda

hoppas på att det är sant att man inte behöver förklara allt

att det på nåt sätt fastnar i huden

alla gånger man förlåtit och sekunder man älskat och texter man skrivit och insikter man nått efter miljoner miljoner ord och nya kvarter man lärt sig hitta i och slang man lagt sig till med och lagt av med och bröst man legat naken på i daggvåta parker man sett solen gå upp över och liter av öl man hällt ned i strupen och toner man sjungit och gånger man utplånat sig själv för att kunna komma längre in i nån annan och nätter man gråtit av en stjärnhimmel och nätter man undrat vad fan man ska med en jävla stjärnhimmel till

hoppas att det sätter sig i kroppsspråket, i minspelet, i tonläget, i rörelsemönstret, i karaktären, i blicken på nåt sätt, kanske subtilt i humorn

att alla nus är värt nåt fastän de är över

vad spelar det för roll att jag är fylld till bredden av vita hagar och gröna korridorer och höstlöven i Jamaica Pond och Denmark Streets takåsar och dimman som omslöt Max i varje ögonblick och Wills mun underifrån i Notting Hills hemliga trädgårdar alla tidiga sommarmorgnar

om ingen annan än jag förstår vad det innebär?

2019-04-04 @ 00:44:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

hitta mig

jag finns bara när jag är ensam

löses upp direkt i kontakt med andra

jag har inga gränser

är för nyfiken

för principlös

ingenting jag säger till någon är sant

jag hör inte mina tankar när jag är med dem

känner inte mina känslor

bara när jag är ensam är jag

förstår jag

skapar jag

kommer jag

bara ensam

önskar verkligen att någon fick plats i min ensamhet

har hört att det är fint att dela saker

2019-03-26 @ 23:14:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

mercury retrograde

tove hoppas på att ett rymdskepp ska landa på isen

hon säger att man aldrig kan veta vad som ska hända

vi sitter i lunchrummet på skolan och äter pasta utan sås

jag tror inte på att något kommer förändras

eller att något någonsin ska överraska mig igen

min verklighet känns tvådimensionell bredvid hennes

2019-03-14 @ 14:06:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

Bli nåt nytt

fattar inte varför folk alltid säger att man inte ska ge upp?

vill inte slösa mitt liv på stolthet

ska ge upp oftare

bli nåt nytt

askan är den bästa jorden

2019-03-03 @ 14:50:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

kan du älska mig som studenten

Varför känns det alltid som att alla andra gör saker på riktigt och jag bara gör det på låtsas

2019-03-03 @ 13:00:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

29 juli

Sitter på stenkajen och tittar ut över vattnet mot Gröna Lund. Himlen är rosa och det är varmt i luften fastän klockan är tio på kvällen. Jag önskar att jag inte var den enda som såg det här. Är så ensam hela tiden trots att jag ständigt omger mig med människor. Biter aggressivt på ett sugrör för att inte skrika rakt ut. Vill så gärna förändra något. Skära med min röst genom luften så att den ekar till Katarina kyrka och Slussen och över Riddarholmen och till Grand Hotell. Har lust att gråta. För att Stockholm är så litet och så stort på samma gång. För att jag aldrig får som jag vill. För att jag kommer vakna en dag när jag är gammal och önska att jag hade gjort allt annorlunda. För att jag aldrig kan vara ärlig. För att gladiatorn jag dejtade igår tyckte att vi hade en ”connection beyond denying” medan jag tyckte han var dum i huvudet. Han reagerade inte ens när Prästgatan badade i månljus och det måste varit det vackraste som nånsin hänt. Helt fucking dum i huvudet.

2019-03-01 @ 00:09:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

Klassiska Principer I Konsten Att Dressera Hästar

Jag sitter i soffan och läser högt för mig själv. Jag försöker föreställa mig att mitt barn sitter uppkrupet bredvid mig och lyssnar till min röst. Att min röst känns för barnet som mammas eller pappas röst kändes för mig när jag var liten. Att den får bröstkorgen att vibrera i rätt takt, som ett hem. Jag är distraherad och vet varför. Det är bara det att jag inte litar på mina egna känslor. De känns flyktiga och ihåliga. Mer som drömmar än något annat. Jag frågar mig själv om det har någon betydelse vad känslor består av. Tänker för mycket. Hinner tala mig ur alla impulser jag får innan jag agerar på dem. Jag undrar när jag ska bli hon som läser högt med en röst som låter som ett hem.

2019-03-01 @ 00:08:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

Du måste vänja dig vid att allt går sönder

Det som hemsöker mig är att han inte kunde hitta hem i mig

Att han kanske hade gjort det om jag inte ställt mig i vägen

2019-02-21 @ 05:49:27 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

ode to moon streets

Det är lättare att vara bra när man har någon att älska. Som en metronom att checka allt mot. En riktig känsla, en ren ton att stämma resten av symfonin till. Något som verkligen stämmer.

Ibland räcker det verkligen att sätta ord på en enda sak och så faller resten på plats.

2019-02-21 @ 05:45:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

hälften av dom som älskar exploderar

Jag lever i ett hus

Och jag kan bara befinna mig i ett rum åt gången

Så nu sitter jag i kontoret

Försöker få nåt gjort

Men när jag är utmattad läcker ljus in under dörren

Jag får svårt att koncentrera mig

Jag minns att alla rum existerar samtidigt

Att det fortfarande luktar där ute, fortfarande drar från fönster, fortfarande knakar i golvbrädor

Att allt pågår samtidigt

Espresso House i Örnsköldsvik börjar skaka

Jag försöker läsa medan Elliott sover i sina orangea lakan i North Hollywood

Och Linus spelar gitarr på Kvastmakartrappan

Och pappa spelar Wordfeud på Mossdungsgränd

Och Will oroar sig för pengar någonstans

Och Camden Market vimlar av turister

Och en nyanställd servitris torkar bänkarna på Cargo

Och Erik och Anna köper kaffe på Kungsgatan

Och Felix Weber hittar ett nytt kreativt sätt att använda grönsaker i dessert

Och elever går in och ut ur 160-byggnaden på Mass Ave

Eller pluggar Harmony 4 under eukalyptusträden

Och det börjar bli så svårt för mig

Om jag nu inte ska lita på mina känslor

Eftersom känslor är dumma och bara kan tänka i presens

Att förstå hur jag ska välja

Att komma ihåg vad som var viktigt

Vill stänga dörren om mig

2019-02-13 @ 14:29:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

Häller dig som vatten i mig

Tänker så att hela himlen lossnar och ramlar ner och jag blir helt platt och det ligger stjärnor över Stora Torget och de blöder brännhet lava överallt men inget tinar upp vintern. Örnsköldsvik förblir vitt och stelfruset. Vitt som ingenting vitt som mellanslag innan nästa ord vitt som tystnad där någon borde harkla sig. alla rum jag flyttar in i blir röda till slut. Jag vet inte varför. toves rum blir lilarosa och luktar blommigt och nytt som gymnasiet eller morgonen. mina är som solnedgångar och jag hatar när dagar dör. så trött på att drunkna i mina röda lakan min röda matta den röda fotöljen i min studio alla röda doftljus och jävla rökelser som jag börjat förknippa med stanken från pappersfabriken. Som att dränka svett i billig parfym. Den tränger igenom allt. Den är norrlandskyla genom fönstren och det vita genom det svarta. Vitt till och med på natten. Vitt som ingenting

2019-02-08 @ 00:05:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

vitt som i ingenting

Allt är vitt. Det går inte att skilja snödrivorna från molnen. Finns ingen tydlig avgränsning. Nakna stammar ser ut att sväva i luften. Himlen är en torr, blek hud och fjällar snöflingor över hela världen. Hela livet är vitt. Inte ens svart. Lysande blåvitt tränger det igenom mina ögonlock. Jag har Melatonin i väskan vart jag än reser. Jag är i Hudiksvall och tåget har växelfel och vem fan har inte det. Januari är kallt och luktar ingenting. Jag filmar ensamt, meningslöst landskap genom tågfönstret och lägger ut på Instagram. Jag blir så vårdslös när jag har det bra. Kramar ur känslan hårt och direkt så att jag inte ska vänja mig. Skyndar på upplevelsen för att så snabbt som möjligt komma fram till betalningen. För betala behöver man alltid göra förr eller senare. Har snart tömt mitt sparkonto. Behöver något som består och ger avkastning. Ska sluta flytta och sluta dejta.

2019-01-28 @ 12:14:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

dumt att va så ärlig

Sitter på golvet i mitt sångbås. Julia lämnade en öl i lönnfacket under schackbordet och jag vill knappt erkänna hur bra den första klunken smakar. Lyssnar på ett album om alla förgörande känslor någon känner för alla utom mig. Tänker att jag verkligen måste vara Ingenting, eftersom han som ser magi överallt och tillskriver mening åt det menlösa inte kunde hitta någon i mig. Fan att jag alltid letar på fel ställen. Att ingen här fattar någonting. De pratar om poänglösa saker i uppehållsrummet, som vad de tycker om chihuauor, och jag sitter tyst i soffan bredvid och tvingar ner resterna från en upptinad morotssoppa. Den har varit frusen och värmts upp igen och vattnet och purén har delat sig. Men vem bryr sig om hur den smakar, det är ju bara jag som ska äta den. Jag skippade andra halvan av lektionen och har inte sagt något på hela dagen. Inget utöver det vanliga egentligen, jag håller mig mest för mig själv. Mina gamla vänner skulle tro att jag ljög om de läste det här. Men det är lättare än vad man kan tro att helt byta personlighet. Så mycket ligger i allt runtomkring. Om man inte investerar något i sin omgivning får man heller ingen avkastning. Och jag orkar inte investera längre. För trött på att gräva ner små pulserande bitar av mitt hjärta på olika delar av planeten. Det bultar överallt. Jag minns inte vilken del jag la var. Känner igen mina svagheter i andra människor och hatar dem för det. Hur kan de fortfarande vara så osäkra. Varför lär de sig aldrig. Hur kan de fortfarande bry sig om nåt. Vet att jag är självömkande men fan låt mig va. Eller håll om mig. Eller säg att du förstår eller säg att du inte gör det. Att jag är speciell. Jag vet inte säg nånting i alla fall. Att jag är nånting.

2019-01-15 @ 12:28:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

jag jag jag

Varför byter jag hårfärg hela tiden. Varför byter jag stad hela tiden. Varför möblerar jag om mina 16 kvadratmeter varje vecka. Varför skriver jag aldrig klart någonting. Varför stannar jag aldrig någonstans. Varför kan jag aldrig vara samma person tillräckligt länge för att nån ska hinna lära känna mig.

2018-11-02 @ 16:34:00 Permalink Lall Kommentera här! (3) Trackbacks ()

ledsna

Så jävla trött på att höra folk romantisera psykisk ohälsa
Trött på att se folk döma mig när jag mår bra
Ledsna människor tror att lyckliga människor är korkade
Att de måste vara dumma i huvudet som fungerar
Att om de visste hur saker och ting egentligen förhöll sig
Så skulle de inte heller kunna gå upp ur sängen
Men det är inte det
Det behöver inte vara så att vi inte vet

Vi kan veta
Men välja att vara lyckliga

Man måste kapitulera för lyckan
Med samma uppgivenhet som man kapitulerar för sorgen
Sorg är så mycket lättare att släppa in
För att man inte är rädd att förlora den
Medan lyckan hålls på avstånd
För att man inte vågar vänja sig

2018-10-07 @ 10:27:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

mitt underliggande ansiktsuttryck hela tiden:

Lyssnade till en 80-årig mans osammanhängande historier hela vägen från Ängelholm till Stockholm. Är det en biologisk instinkt som kickar in hos gamla människor och får dem att vilja Berätta till vilket pris som helst? Jag lyssnade aktivt utan att känna någonting. För att han ville det eller för att han inte ställde några frågor eller för att det var för sent för att lära honom nånting eller för att jag inte har något att lära ut till någon.

Det känns som att ingen någonsin igen kommer säga något som överraskar mig. Alla historier klingar lika tomma och enfaldiga i mina öron som valfri låt på New Music Friday. Vad kan någon säga som på riktigt förändrar något i mig? Jag brottas med samma tankar nu som jag gjorde när jag var 15. Blir inte klokare. Bara mer likgiltig inför den värld som verkar snurra allt snabbare runtomkring mig. Igår simmade jag 1 km. De första 200 meterna kändes oändliga. De sista 200 meterna krävde knappt någon ansträngning alls. Precis som en sommar känns som en evighet för ett barn. Nu blinkar den förbi som en billykta kastar guld i sovrumstaket. En kvarts sekund så är det mörkt igen. Och fortare ska det gå.

Rev ut tre tomma sidor ur någons anteckningsblock idag och ställde tillbaka boken i hyllan utan att läsa hans anteckningar. Jag som trodde jag var helt principlös men något jävla vett har man tydligen i alla fall. Så det är inte bara dåliga nyheter! I övrigt har jag kommit fram till att jag är fullkomligt karaktärslös. Min personlighet är mer flyktig än årstiderna. Jag har inga orginella tankar. Jag kommer till först i betraktarens ögon. Jag är ett resultat av 1000 spegelbilder. Så där har ni mig - nada. En sådan person blir man inte kär i. En sådan person är inte en artist. Den är ett svart hål. Känns gött att ha nått den insikten.

När gav jag upp egentligen? Allt måste ha hänt ungefär samtidigt, utan att jag märkte det. Jag slutade anstränga mig, jag slutade skriva, jag blev blind för magin jag tidigare sett i andra och i mig själv. När jag tittar på människor ser jag bara alla chanser de missat och allt de aldrig kommer bli. Jag ser folk som blivit för gamla för sina drömmar och därför börjat lära ut det de kan till dem som har mer tid. Då har det i alla fall inte varit förgäves. Det är väl människans största farhåga. Att allt ska ha varit förgäves.

Det var allt för mig, hoppas det gav er värme och energi! Glad midsommar puss hej

2018-07-05 @ 20:01:00 Permalink Lall Kommentera här! (1) Trackbacks ()

allt gungar och min telefon är sönder

Försöker leva i frågorna och lära mig att älska dem i stället för att hetsa fram svar. Försöker försonas med alla stadier i processen (mot vad? när fan är man ens klar?) I olyckan tycker vi att vi förstår vår egen existens även om den tar formen av en ohygglig självupptagenhet. Cynism ger oss distans, men inte nödvändigtvis sanning. Livet ser ut som ett elakt skämt om man betraktar det utifrån. Lyckan däremot, förintar oss. Vi förlorar vår identitet och offrar allt förnuft för ruset. Glädje ger tunnelseende och vi äger inte längre lust eller förmåga att sätta saker i perspektiv. Kanske är den enda sanning som går att hitta den som känns i stunden. Kanske måste man in i livet. In i småsakerna. Så nu ska jag gå och hitta på nåt jävligt trivialt. Typ promenera. Eller tindra??

2018-05-27 @ 22:34:00 Permalink Lall Kommentera här! (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg