Tja bloggis

 

Sitter på en uteservering. Dricker kaffe, försöker läsa en bok på spanska och har små trevliga konversationer med folk som går förbi. Men framförallt så väntar jag. Väntar på milstolpar. På dagarna som alla de här dagarna skramlar ihop till. De som livet plockar ut och säger: "Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda".

 

Är distraherad och väntar på en upplösning. Känns som att allt som är viktigt är kontinenter härifrån. Som om livet pågår någon annanstans. Men jag tror ofta att jag borde vara någon annanstans än där jag är. Borde kanske ifrågasätta den instinkten oftare. Vet inte vilka jag borde omge mig med och vilka jag borde droppa. Vet inte vad som är andras fel och vad som är mitt eget. Vet bara att sommarvindarna kommer och att jag ska dit dem ska. Får se vem som följer med.