Sitter vid borden som är kvar utanför Operahuset från Stockholms Kulturfestival. Det är sol, förmiddag och känns inte som Stockholm. Och jag känner mig inte som jag. Vilket inte nödvändigtvis är negativt efter sommaren jag har haft. Jag skulle kunna rada upp positiva saker som har hänt för att kanske - bara kanske - kan man kontrollera sina känslor genom att kontrollera sina tankar. Men sanningen är att sommaren 2017 är en dimma. Jag minns fan inte mycket, men jag var sällan närvarande och jag var sällan lycklig. MEn vad är en sommar. Förhoppningsvis lärde jag mig något värdefullt. Alldeles säkert kan jag relatera till andra människors ångest bättre nu än innan. Jag hoppas att jag inte väljer den i stället för lycka. Hoppas att jag inte väljer att hata framför att älska. Hoppas att jag fortsätter välja känslor som förgör mig framför likgiltighet.