På väg hem från en middag med människor jag aldrig träffat förut och ett samtalsklimat jag inte är van vid. Hade jag varit yngre hade jag typ frossat i en sådan situation. Jag hade knackat mig in i varenda konversation för att förstå och lära mig om dessa för mig nya personligheter. Men nu flöt den instinkten förbi mig som ett minne, och jag översköljdes i stället av en rätt obehaglig frågeställning; har jag i all min early 20's-cynism tappat bort viljan att bli en bättre människa? Den brukade styra mig för inte alls särskilt länge sedan, och nu känns den liksom irrelevant i sammanhanget. Överskuggad av insikten om allts förgänglighet. Är det inte jävligt konstigt hur olika man kan känna. Hur man ena dagen kan vara så uppslukad av livet att man glömmer bort att man ska dö, för att nästa dag vara begravd i tanken så till den grad att man glömmer bort att leva. Försöker påminna mig själv om att det här livet är det enda som är tillgängligt för mitt medvetande och att det är en farlig försvarsmekanism (för att inte säga fruktansvärt onödig) att trivialisera det. Men ändå gör vi det, för att slippa vara rädda hela tiden. Bygger väggar mot omvärlden som gör det omöjligt att känna glöden av varken vinst eller förlust. För tidigt på morgonen för att reflektera över detta. Hör fågelkvitter och tror att det är min que.