sluta tänka gör

 

det blir ändå sand överallt

Hör måsarna skrika som de gjort sedan jag var liten och vårvinden sippra in genom det öppna fönstret. Allt känns som flera år sen och flera mil bort. Jag känner mjuka fläktar stryka över min arm som om himlen kallade på min uppmärksamhet. Den ringer och ringer och klara nätter är stjärnorna en miljon obesvarade samtal men jag tittar nästan aldrig upp längre. Kan förresten knappt se stjärnorna ändå för har fått så dålig syn och orkar inte använda glasögonen. Jag umgicks med en vän igår och minns allt vi gjorde men inga känslor. Nu läser jag högt för mig själv ur samma bok som vi högläste för varandra igår och vartannat stycke får mig att börja gråta. Så mycket hade jag aldrig kunnat känna om han suttit här bredvid mig. Undrar om någon någonsin kommer hitta in i mig eller om jag någonsin kommer hitta ut till någon. Hoppas det.

RSS 2.0