flyttar om 2 veckor

Det är fuktigt i luften. Jag har farmors röda regnjacka. Allt klibbar liksom. Jag önskar jag kunde slappna av i käkarna. Sluta bita sönder insidan av mina kinder på tunnelbanan. Stockholm gör mig galen.
 
Flyttar om 2 veckor tjoho
 

loooooool

Hatar killar. Har jag sagt det?
Har fan aldrig gillat killar. Hatar kukar. Hatar att försöka övertala mig själv att en kille är nice fastän han inte är det bara för att man vet att aja det lär ju inte bli bättre än så här :))) roligaste är också när man isolerar sig med en kille o börjar tro att han är rimlig för att man inte pratar med nån annan. Så kmr man ur sin bubbla och går o hänger med sina vänner och inser att hahahahah hur kunde man FRIVILLIGT sänka sig till den intellektuella nivån???
 
Jag känner såhär: vrf ens anstränga sig med snubbar när man helt enkelt kan avsäga sig? Är verkligen totalt ointresserad. har fan aldrig varit genuint intresserad. Blir lite äcklad när jag tänker på sex. Ska nog sluta upp med detsamma. Fyfan för kukar
 
ps inte full

relapse

 
 
Har under de senaste dagarna haft återkommande tankar om hur man bör betrakta livet. När någonting går åt helvete och försätter en ur balans så upplever man ofta som ett filter mellan sig själv och verkligheten. Som att man ser allt utifrån. Har insett att det är omöjligt att förstå livet på det sättet. Det enda sättet att förstå den här totala galenskapen är inifrån. Jag har i cyniska perioder tänkt att det är då jag är som mest klarsynt och att jag snart kommer att distraheras av trivialiteter igen och glömma cynismen. Men de där trivialiteterna är livet, och cynismen är distraktionen. Man måste in i livet för att fatta nånting överhuvudtaget.

Allt jag hatar

Igår frågade någon vad jag hatar. Jag svarade att jag hatar folk som hatar sina liv och inte gör något åt det. Men det är nog egentligen inte att de inte orkar göra nånting åt det, det är nog mer att de inte vet vad de skulle göra i så fall, för att det skulle bli bättre. De kan inte föreställa sig en rimlig verklighet i vilken de skulle vara lyckliga. Jag sitter på ett café och äter en torr croissant och låter det ta sin tid att skriva åäö på min amerikanska dator. Har en sån där dag då allt är alla andras fel. Det är alla andra som är korkade och jag som är ett jävla geni. Försöker fatta ett beslut och sedan fullfölja det men blir ständigt distraherad. Hemligheten är att alla egentligen vill ha någon att följa efter. Hemligheten är att alla är lika vilsna men av okänd anledning har gått med på att låtsas som att allt är under kontroll. Ingen är beredd på att bli vuxen. Alla tror att de ska vara unga föralltid. Att det bara är andra människor som blir gamla och dör. Antar att jag också är "andra människor". Hade inte räknat med det
 

augusti

Sitter vid borden som är kvar utanför Operahuset från Stockholms Kulturfestival. Det är sol, förmiddag och känns inte som Stockholm. Och jag känner mig inte som jag. Vilket inte nödvändigtvis är negativt efter sommaren jag har haft. Jag skulle kunna rada upp positiva saker som har hänt för att kanske - bara kanske - kan man kontrollera sina känslor genom att kontrollera sina tankar. Men sanningen är att sommaren 2017 är en dimma. Jag minns fan inte mycket, men jag var sällan närvarande och jag var sällan lycklig. MEn vad är en sommar. Förhoppningsvis lärde jag mig något värdefullt. Alldeles säkert kan jag relatera till andra människors ångest bättre nu än innan. Jag hoppas att jag inte väljer den i stället för lycka. Hoppas att jag inte väljer att hata framför att älska. Hoppas att jag fortsätter välja känslor som förgör mig framför likgiltighet.

Livet va

Ibland känns livet som en trög grå gegga. Ibland känns livet som ett glittrigt puderrosa moln. I olyckan tycker vi att vi förstår vår egen existens, även om den tar formen av en ohygglig självupptagenhet. Medan lyckan förintar oss: vi förlorar vår identitet och offrar allt förnuft för ruset. Cynism ger oss distans, men inte nödvändigtvis sanning. Livet ser ut som ett elakt skämt om man betraktar det utifrån. Men glädje ger oss tunnelseende, och vi äger inte längre lust eller förmåga att sätta saker i perspektiv. Kanske är den enda sanning som går att hitta den som känns i stunden. Och för att vara lycklig så måste man in i livet. In i småsakerna. Så nu ska jag gå och hitta på nåt jävligt trivialt. Typ promenera. Eller tindra??
 

här e min garderob

Idag får 4/10 toasters

Tänk om det va så enkelt. Idag mår jag såhär. Så singulariskt och okomplicerat liksom. I stället för detta vrålande moln av aska och glitter, sorg och glädjetårar, klarhet och komplett ogenomträngligt mörker. I ett enda virrvarr. Folk säger att man är galen när man pratar med sig själv, men jag vet bättre. Jag vet att det är när man slutar prata med sig själv som man blir galen. När man bara pratar med andra i stället. Det är då det kan gå jävligt illa.

Stark som våren när den kommer

Tja bloggis
 
Sitter på en uteservering. Dricker kaffe, försöker läsa en bok på spanska och har små trevliga konversationer med folk som går förbi. Men framförallt så väntar jag. Väntar på milstolpar. På dagarna som alla de här dagarna skramlar ihop till. De som livet plockar ut och säger: "Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda".
 
Är distraherad och väntar på en upplösning. Känns som att allt som är viktigt är kontinenter härifrån. Som om livet pågår någon annanstans. Men jag tror ofta att jag borde vara någon annanstans än där jag är. Borde kanske ifrågasätta den instinkten oftare. Vet inte vilka jag borde omge mig med och vilka jag borde droppa. Vet inte vad som är andras fel och vad som är mitt eget. Vet bara att sommarvindarna kommer och att jag ska dit dem ska. Får se vem som följer med.
 

Många städer man ska lämna innan man är klar

Sitter på en buss och ser ut över gatorna. Ser förbipasserande bilar, vägskyltarna med de karaktäristiska typsnitten, Food&Wine-shopparna med fruktstånden. Det är bara en stad. Som vilken jävla stad som helst. Den är ihålig och har inget värde i sig. Den är bara en spelplan för allt som har hänt, händer och kommer hända här. För friktioner varelser emellan. Relationer, känslor, blickar, ord. Det som händer mellan människor hela tiden, överallt på jorden, även om de ser grå och tråkiga ut på bild. Alla som går genom livet är nån gång med om friktionen i en relation. En känsla. Det är magi. Det går inte att beskriva på nåt annat sätt. Det där som får nånting djupt därinne att rycka till och reagera. Och det är det man saknar när man lämnar en plats. Inte platsen i sig, utan magin som gnistrade till just där. 
 

nu är det läggdags tut tut

Här ligger jag och känner mig som vemsomhelst. Vemsomhelst med vemsomhelst-problem. Går runt och slänger mig med vemsomhelst-begrepp och vemsomhelst-fraser så att alla ska kunna nicka och förstå. Vill inte va vemsomhelst. Hellre spritt språngande galen i så fall. Hon som alla tycker är så jävla konstig. Hellre så jävla konstig än vemsomhelst. Hur lär man sig andra människors språk utan att glömma sitt eget? Hur blir man som alla andra utan att tappa sig själv?
 
 
Det här går dåligt god natt

Wake Up Alone - Amy Winehouse

Hallå däääär? Saknar ni mig? Sakna mig!!! Hade förväntat mig >1000 mail ang. mitt blogguppehåll men då det inte har varit fallet så har jag låtit tiden ha sin gilla gång här. Men här har ni mig igen. Och en Amy Winehouse-cover som jag spelade in i helgen med en fin vän. Hoppas ni gillar.
 

kära dagbok

På väg hem från en middag med människor jag aldrig träffat förut och ett samtalsklimat jag inte är van vid. Hade jag varit yngre hade jag typ frossat i en sådan situation. Jag hade knackat mig in i varenda konversation för att förstå och lära mig om dessa för mig nya personligheter. Men nu flöt den instinkten förbi mig som ett minne, och jag översköljdes i stället av en rätt obehaglig frågeställning; har jag i all min early 20's-cynism tappat bort viljan att bli en bättre människa? Den brukade styra mig för inte alls särskilt länge sedan, och nu känns den liksom irrelevant i sammanhanget. Överskuggad av insikten om allts förgänglighet. Är det inte jävligt konstigt hur olika man kan känna. Hur man ena dagen kan vara så uppslukad av livet att man glömmer bort att man ska dö, för att nästa dag vara begravd i tanken så till den grad att man glömmer bort att leva. Försöker påminna mig själv om att det här livet är det enda som är tillgängligt för mitt medvetande och att det är en farlig försvarsmekanism (för att inte säga fruktansvärt onödig) att trivialisera det. Men ändå gör vi det, för att slippa vara rädda hela tiden. Bygger väggar mot omvärlden som gör det omöjligt att känna glöden av varken vinst eller förlust. För tidigt på morgonen för att reflektera över detta. Hör fågelkvitter och tror att det är min que. 
 God natt o sov så gott <3

parkhäng

Jag har alltid trott att jag är rädd för stora fåglar, men nyss satt jag lutad mot en trädstam som en vattendelare för en hel flock gäss och var helt oberörd av hur nära mig de var. Så det var kanske bara en föreställning jag hade om mig själv. Det är så mycket man tror om sig själv inför andra som inte är sant när man är ensam. Och tvärtom kanske. Hade läst om folk som blivit våldtagna i den här parken på natten och tänkte att jag kanske borde gå. Fast jag var ju inte ensam, gässen var ju där. Men de skulle väl inte bry sig. Våldtäkt är ett mänskligt påfund. Det är ett övergrepp på mänsklig stolthet, på en mänsklig idé om jaget. Undrar om en gås tror att den äger sin kropp. Undrar om en människa har fel. Nu är allt uppochner i hjärnan. Efter ett tag kanske man helt enkelt ska sluta vrida på saker. Men tycker ändå att jag har utvecklat en stabil funderar-pose så försöker använda den så ofta som möjligt.
 
 
Tänker på riktiga människor och hur få de är. De som inte talar med någon annans ord, någon annans intention. Vad är min intention? Jag har alltid talat med andras ord. Måste man inte vara jävligt ignorant för att inte göra det? Eller krävs det bara styrka för att fortsätta lyssna till sitt hjärta istället för allt det som folk spyr ut över en? Säger hjärtat ens nåt? Kanske fanns det ett vägskäl nånstans, där jag hade kunnat bli nån annan. Behållit något. Stannat borta från något. Hållit isär alla färger innan allt blev en brun sörja. Men det är väl vad livet gör med en människa. 
 
God natt // mig och funderar-posen

Hej mormor!

 
Här sitter jag på en skola i Boston och är ännu inte tillräckligt bekväm för att våga stå för att jag tar selfies i biblioteket. Minimerade Photo Booth så fort jag tryckt "ta bild" och låtsades kolla sms. Håller tummarna för att ingen av de 3 personer som sitter här inne och pluggar märkte något.

Så, jag är inne på min andra vecka på Berklee och lektionerna började igår. Förgående vecka ägnades mest åt att lokalisera en mus och hans olika tunnlar genom mina sovrumsväggar samt åt att täta in- och utgångar till dessa. Nu hör jag honom krafsa om nätterna men från vad jag har sett är han dömd till ett fortsatt liv i mörker. Så det är ju skönt för mig men kanske mindre roligt för honom.
 
På dagarna har jag lektioner. På kvällarna kollar jag oftast på Breaking Bad och äter chips då jag inte har några vänner och inte får dricka alkohol eftersom jag inte är 21. Så det är ju tråkigt, men lite bra, eftersom jag nu kan se Breaking Bad en tredje gång och få svårslagen expertis i ämnet. 

Det är runt 35 grader varmt och superfuktigt hela tiden så man kan knappt ha på sig några kläder överhuvudtaget. Så fort jag kommer till ett badrum dränker jag mitt hår i iskallt vatten. Only way to survive.
 
Nu har jag suttit i ca 2,5 och försökt ladda ner alla olika music softwares som jag måste ha på min dator men de har tydligen försökt göra det så fucking komplicerat som det bara går i stället för att bara ge mig en jävla CD-skiva i handen så nu måste jag gå innan jag kastar min dator i golvet.

Vi hörs! :-)

Sur och sådär varm i hela ansiktet som ni vet typ när man har suttit framför datorn för länge

Jaha! Så idag tänkte jag vara produktiv och skriva klart en låt. Orkade koncentrera mig i ungefär 5 minuter och nu hamnade jag ändå i soffan framför Family Guy. Är så jävla förslöad! Blickar med saknad tillbaka mot de guldglittriga dagar då jag hade flow och skrev 3 uppsatser i veckan och blogginlägg spyddes ut av bara farten. Det här är typ en ansträngning. Nej, det här går verkligen inte längre. Jag behöver börja plugga igen. Måste lära mig nåt nytt, behöver rutin och självdisciplin. Har blivit så blödig också. Så konstig och vuxen och anpassad till människobyn. Saknar djungeln. Skulle göra så mycket för att se på livet som en 10-åring igen.

hei kompisar

 
Lever det knasiga London-livet framfor datorn medans Will forsoker fa ihop logistik mellan kvallens 3 gig i olika stadsdelar. Fan vad hetsigt det ar att fa ihop allt med alla olika musiker och instrument som ska runt till olika platser och fa olika mycket betalt och vara skona mot varandra. Jag vill ju bara ata choklad och kolla pa 21 Jump Street. Och nan gang mellan kvallens 3 gig ska jag aven forsoka aka och hitta min mamma vid nan flygbuss. Tagg!!!!!!!!!

fredags

 

carpar sista stockholmskvällen

 
Hallå kära vänner! Sitter i soffan med en kopp kaffe som min söta fina gosiga London-trummis har fixat åt mig och är SÅ bekväm. Alltså SJUKT bekväm. Alltså så bekväm att jag inte ens märkte att jag gick runt med det här ansiktsuttrycket förrän jag klickade upp PhotoBooth. Jag borde verkligen börja blogga mer. Jag ska fan göra det. Blogga är fan skitkul. Och jag har fan världens tappraste bloggläsare. Puss och kram och kaffe och bananer i massor. På återseende!
 
TILL LINNEA: Ja, jag fick ditt brev och du ar typ min nya idol??? Och vem har ens sadar perfekt handstil?!?! Erkann du hade ett randigt papper under for att det skulle bli rakt. Fotade av det och redigerade bilden sa att den blev sahar lite robust och nice men visste inte riktigt hur jag skulle ge dig ett tecken utan att hanga ut dig pa internet. Underbart brev. Klistrade in i min dagbok. Wow <3

Boka mig

Telefon: 0768 55 10 12
Mail: matilda@gratte.biz

Skyline

Såhär kan det låta när jag och min lillebror slår ihop våra krafter för att skriva en låt:
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0