Idag får 4/10 toasters

Tänk om det va så enkelt. Ba idag mår jag såhär. Så singulariskt och okomplicerat liksom. Idag mår jag bra/idag mår jag dåligt. I stället för detta vrålande moln av aska och glitter, sorg- och glädjetårar, klarhet och komplett ogenomträngligt mörker. I ett enda virrvarr. Folk säger att man är galen när man pratar med sig själv, men jag vet bättre. Jag vet att det är när man slutar prata med sig själv som man blir galen. När man bara pratar med andra och vräker ur sig en massa halvsanningar till förmån för en välflytande konversation.
 
Sluta inte prata med er själva hörrni. Folk vet inte ens vad de säger till varandra these days
 

Stark som våren när den kommer

Tja bloggis
 
Sitter på en uteservering. Dricker kaffe, försöker läsa en bok på spanska och har små trevliga konversationer med folk som går förbi. Men framförallt så väntar jag. Väntar på milstolpar. På dagarna som alla de här dagarna skramlar ihop till. De som livet plockar ut och säger: "Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda".
 
Är distraherad och väntar på en upplösning. Känns som att allt som är viktigt är kontinenter härifrån. Som om livet pågår någon annanstans. Men jag tror ofta att jag borde vara någon annanstans än där jag är. Borde kanske ifrågasätta den instinkten oftare. Vet inte vilka jag borde omge mig med och vilka jag borde droppa. Vet inte vad som är andras fel och vad som är mitt eget. Vet bara att sommarvindarna kommer och att jag ska dit dem ska. Får se vem som följer med.
 

Många städer man ska lämna innan man är klar

Sitter på en buss och ser ut över gatorna. Ser förbipasserande bilar, vägskyltarna med de karaktäristiska typsnitten, Food&Wine-shopparna med fruktstånden. Det är bara en stad. Som vilken jävla stad som helst. Den är ihålig och har inget värde i sig. Den är bara en spelplan för allt som har hänt, händer och kommer hända här. För friktioner varelser emellan. Relationer, känslor, blickar, ord. Det som händer mellan människor hela tiden, överallt på jorden, även om de ser grå och tråkiga ut på bild. Alla som går genom livet är nån gång med om friktionen i en relation. En känsla. Det är magi. Det går inte att beskriva på nåt annat sätt. Det där som får nånting djupt därinne att rycka till och reagera. Och det är det man saknar när man lämnar en plats. Inte platsen i sig, utan magin som gnistrade till just där. 
 

nu är det läggdags tut tut

Här ligger jag och känner mig som vemsomhelst. Vemsomhelst med vemsomhelst-problem. Går runt och slänger mig med vemsomhelst-begrepp och vemsomhelst-fraser så att alla ska kunna nicka och förstå. Vill inte va vemsomhelst. Hellre spritt språngande galen i så fall. Hon som alla tycker är så jävla konstig. Hellre så jävla konstig än vemsomhelst. Hur lär man sig andra människors språk utan att glömma sitt eget? Hur blir man som alla andra utan att tappa sig själv?
 
 
Det här går dåligt god natt

Wake Up Alone - Amy Winehouse

Hallå däääär? Saknar ni mig? Sakna mig!!! Hade förväntat mig >1000 mail ang. mitt blogguppehåll men då det inte har varit fallet så har jag låtit tiden ha sin gilla gång här. Men här har ni mig igen. Och en Amy Winehouse-cover som jag spelade in i helgen med en fin vän. Hoppas ni gillar.
 

kära dagbok

På väg hem från en middag med människor jag aldrig träffat förut och ett samtalsklimat jag inte är van vid. Hade jag varit yngre hade jag typ frossat i en sådan situation. Jag hade knackat mig in i varenda konversation för att förstå och lära mig om dessa för mig nya personligheter. Men nu flöt den instinkten förbi mig som ett minne, och jag översköljdes i stället av en rätt obehaglig frågeställning; har jag i all min early 20's-cynism tappat bort viljan att bli en bättre människa? Den brukade styra mig för inte alls särskilt länge sedan, och nu känns den liksom irrelevant i sammanhanget. Överskuggad av insikten om allts förgänglighet. Är det inte jävligt konstigt hur olika man kan känna. Hur man ena dagen kan vara så uppslukad av livet att man glömmer bort att man ska dö, för att nästa dag vara begravd i tanken så till den grad att man glömmer bort att leva. Försöker påminna mig själv om att det här livet är det enda som är tillgängligt för mitt medvetande och att det är en farlig försvarsmekanism (för att inte säga fruktansvärt onödig) att trivialisera det. Men ändå gör vi det, för att slippa vara rädda hela tiden. Bygger väggar mot omvärlden som gör det omöjligt att känna glöden av varken vinst eller förlust. För tidigt på morgonen för att reflektera över detta. Hör fågelkvitter och tror att det är min que. 
 God natt o sov så gott <3

parkhäng

Jag har alltid trott att jag är rädd för stora fåglar, men nyss satt jag lutad mot en trädstam som en vattendelare för en hel flock gäss och var helt oberörd av hur nära mig de var. Så det var kanske bara en föreställning jag hade om mig själv. Det är så mycket man tror om sig själv inför andra som inte är sant när man är ensam. Och tvärtom kanske. Hade läst om folk som blivit våldtagna i den här parken på natten och tänkte att jag kanske borde gå. Fast jag var ju inte ensam, gässen var ju där. Men de skulle väl inte bry sig. Våldtäkt är ett mänskligt påfund. Det är ett övergrepp på mänsklig stolthet, på en mänsklig idé om jaget. Undrar om en gås tror att den äger sin kropp. Undrar om en människa har fel. Nu är allt uppochner i hjärnan. Efter ett tag kanske man helt enkelt ska sluta vrida på saker. Men tycker ändå att jag har utvecklat en stabil funderar-pose så försöker använda den så ofta som möjligt.
 
 
Tänker på riktiga människor och hur få de är. De som inte talar med någon annans ord, någon annans intention. Vad är min intention? Jag har alltid talat med andras ord. Måste man inte vara jävligt ignorant för att inte göra det? Eller krävs det bara styrka för att fortsätta lyssna till sitt hjärta istället för allt det som folk spyr ut över en? Säger hjärtat ens nåt? Kanske fanns det ett vägskäl nånstans, där jag hade kunnat bli nån annan. Behållit något. Stannat borta från något. Hållit isär alla färger innan allt blev en brun sörja. Men det är väl vad livet gör med en människa. 
 
God natt // mig och funderar-posen

Hej mormor!

 
Här sitter jag på en skola i Boston och är ännu inte tillräckligt bekväm för att våga stå för att jag tar selfies i biblioteket. Minimerade Photo Booth så fort jag tryckt "ta bild" och låtsades kolla sms. Håller tummarna för att ingen av de 3 personer som sitter här inne och pluggar märkte något.

Så, jag är inne på min andra vecka på Berklee och lektionerna började igår. Förgående vecka ägnades mest åt att lokalisera en mus och hans olika tunnlar genom mina sovrumsväggar samt åt att täta in- och utgångar till dessa. Nu hör jag honom krafsa om nätterna men från vad jag har sett är han dömd till ett fortsatt liv i mörker. Så det är ju skönt för mig men kanske mindre roligt för honom.
 
På dagarna har jag lektioner. På kvällarna kollar jag oftast på Breaking Bad och äter chips då jag inte har några vänner och inte får dricka alkohol eftersom jag inte är 21. Så det är ju tråkigt, men lite bra, eftersom jag nu kan se Breaking Bad en tredje gång och få svårslagen expertis i ämnet. 

Det är runt 35 grader varmt och superfuktigt hela tiden så man kan knappt ha på sig några kläder överhuvudtaget. Så fort jag kommer till ett badrum dränker jag mitt hår i iskallt vatten. Only way to survive.
 
Nu har jag suttit i ca 2,5 och försökt ladda ner alla olika music softwares som jag måste ha på min dator men de har tydligen försökt göra det så fucking komplicerat som det bara går i stället för att bara ge mig en jävla CD-skiva i handen så nu måste jag gå innan jag kastar min dator i golvet.

Vi hörs! :-)

Sur och sådär varm i hela ansiktet som ni vet typ när man har suttit framför datorn för länge

Jaha! Så idag tänkte jag vara produktiv och skriva klart en låt. Orkade koncentrera mig i ungefär 5 minuter och nu hamnade jag ändå i soffan framför Family Guy. Är så jävla förslöad! Blickar med saknad tillbaka mot de guldglittriga dagar då jag hade flow och skrev 3 uppsatser i veckan och blogginlägg spyddes ut av bara farten. Det här är typ en ansträngning. Nej, det här går verkligen inte längre. Jag behöver börja plugga igen. Måste lära mig nåt nytt, behöver rutin och självdisciplin. Har blivit så blödig också. Så konstig och vuxen och anpassad till människobyn. Saknar djungeln. Skulle göra så mycket för att se på livet som en 10-åring igen.

hei kompisar

 
Lever det knasiga London-livet framfor datorn medans Will forsoker fa ihop logistik mellan kvallens 3 gig i olika stadsdelar. Fan vad hetsigt det ar att fa ihop allt med alla olika musiker och instrument som ska runt till olika platser och fa olika mycket betalt och vara skona mot varandra. Jag vill ju bara ata choklad och kolla pa 21 Jump Street. Och nan gang mellan kvallens 3 gig ska jag aven forsoka aka och hitta min mamma vid nan flygbuss. Tagg!!!!!!!!!

fredags

 

carpar sista stockholmskvällen

 
Hallå kära vänner! Sitter i soffan med en kopp kaffe som min söta fina gosiga London-trummis har fixat åt mig och är SÅ bekväm. Alltså SJUKT bekväm. Alltså så bekväm att jag inte ens märkte att jag gick runt med det här ansiktsuttrycket förrän jag klickade upp PhotoBooth. Jag borde verkligen börja blogga mer. Jag ska fan göra det. Blogga är fan skitkul. Och jag har fan världens tappraste bloggläsare. Puss och kram och kaffe och bananer i massor. På återseende!
 
TILL LINNEA: Ja, jag fick ditt brev och du ar typ min nya idol??? Och vem har ens sadar perfekt handstil?!?! Erkann du hade ett randigt papper under for att det skulle bli rakt. Fotade av det och redigerade bilden sa att den blev sahar lite robust och nice men visste inte riktigt hur jag skulle ge dig ett tecken utan att hanga ut dig pa internet. Underbart brev. Klistrade in i min dagbok. Wow <3

Boka mig

Telefon: 0768 55 10 12
Mail: matilda@gratte.biz

Skyline

Såhär kan det låta när jag och min lillebror slår ihop våra krafter för att skriva en låt:
 

blinkande storstäder

Fan vad jag älskade att bo i flatshare!

Där kunde jag ligga i min säng och kolla på Orange is the New Black och dricka sparkling lemonade. Och om jag ville så kunde jag gå ut i underkläder i vardagsrummet och göra ett par piruetter till dunkande musik ifrån det andra sovrummet där nån gjorde sig redo för att gå ner till klubben och festa, eller så kunde jag gå in i sovrum nr. 3 och dricka te med nån som ville ta det lugnt inför tidig jobbstart. Det var alltid folk runtomkring, fanns alltid nån att prata med, nån att vara med. Jag var ung, frisk och lycklig i en blinkande och storstad. Jag var mitt i världen och världen var där med mig. Där för mig.
 
Och här sitter jag nu och borde duscha liksom. Men är ändå fylld av de där blinkande storstadskänslorna. Man måste omfamna sina omständigheter och aldrig ångra. Bara tänka, bestämma och göra sina beslut till en del av sig själv. Lära av dem. Bli bättre, starkare. Vara sig själv, alltså den man är menad att vara. Andas in, andas ut. Ta in, ge ut. Lära in, lära ut. Skicka det jävla smset. Svälja den jävla stoltheten. Rädda den jävla världen. Blotta sig för dom som blottat sig för en - liksom ba kasta sig ut. Göra asfel, skratta och gråta över det. Ta en öl och kolla på Orange is the New Black. Chilla liksom.

Jag och saknad roommate i en saknad storstad

tillbaka

Oxford Street till Vejbystrand. Inte det lättaste att acklimatisera sig till andan här på Bjärehalvön, men jag gör mitt bästa för att smälta in.

:P
 

soul, pints, kärlek, gitarrlektioner, ändlösa nätter och en skitvarm stenstrand

Den här bilden tog jag igår när jag låg på stranden i Brighton och friterades i salt och småsten och kunde därmed addera skitvarm stenstrand till mitt London-äventyr:
 

Det börjar lida mot sitt slut, det här äventyret... Fan vad o-jag att säga en sån sak. Vore mer karaktärstroget att typ kläcka ur mig nåt om att jag kommer tillbaka om ett par månader så don't waste no tears. Men om det är nåt man har lärt sig om London så är det att folk för det mesta inte åker härifrån alls, och när de väl gör det så kommer de inte tillbaka. Man ska nog inte analysera saker och ting så mycket (som jag har intalat mig själv och alla andra hela mitt liv). Man behöver verkligen bara lära sig att sluta tänka. Sluta tänka och snacka och börja välja i stället. Välja sin dag och sin personlighet och sina handlingar och sina vänner. Det sägs att varje människa har sin egen personliga klangfärg och för att inte bli ostämd så måste hon följa sin natur. Ibland tror jag att jag genom att komplicera varje detalj i tillvaron bara avlägsnar mig från sanningen - från den jag egentligen borde vara. Kanske skulle man få lite lugn och ro om man bara slutade lägga sig i allting och försökte förhålla sig mer opartiskt till sitt liv. Kanske skulle man bli modigare då, våga älska och allt sånt där. Om man inte tog allt på så jävla stort allvar. Sitter på:
och har druckit en flat white och ätit en muffin. De tog båda slut för länge sen men jag har suttit kvar här. Har sett människor komma och gå. Fast egentligen har jag inte kollat så vidare mycket på folk utan mest in i skärmen. Facebook:at typ. Det är lite småkyligt här inne men får med största sannolikhet värmeslag om jag går ut. Det är en sån dag idag. Funderar över mycket. Största frågan av dem alla är vad jag ska äta till min vitlökspasta som jag tänkte laga ikväll. Livets skevhet <3 gotta love it

to stay in tune you must follow you heart

Ni ver när man inte har sett havet på alldeles för länge?
 
Japp. I det mörka rummet befinner jag mig nu.
 
 

dagarna på dagarna

Hej heeej! Såhär glad var jag för några dagar sen innan kröktåget torpederade tillvaron. Här är kvarlevorna:
Jag dricker alltså alldeles för mycket öl. Alltså alldeles, alldeles, alldeles, alldeles för mycket öl. Seriöst. Nej men på riktigt. Det är fan skärpning. Sedan mitt senaste inlägg har jag varit en sväng till Stockholm, en sväng tillbaka till London och en sväng in på ungefär varenda pub, klubb, bar, park, lägenhet, simbassäng i staden och gjort sorti ifrån samtliga med minst en pint i handen. Igår firades det midsommar i Hyde Park och på den här bilden ser vi jätteglada ut:
mer vet jag inte
 
ciao

Här kan man va

Vi har gjort om i vårt vardagsrum och det går inte alls nåt bra att visa det i PhotoBooth:
 
 
Men det är i alla fall fint. Kan ta en ny bild när det är mörkt och jag har tänt ljusslingorna, värmeljusen, solcellslampan och mina rökelser. Allra bäst mår man när man lever som vattnet i bäcken och säger "hakuna matata" åt bullshit och fortsätter sin färd mot målet.
 
Imorrn åker jag till Stockholm! tjoho!

Tidigare inlägg
RSS 2.0