Är så vaksam. Går försiktigt in i honom. Jag har haft en föreställning om att jag vill förändras. Att det gör mig starkare. Men när jag märker att jag tappar fotfästet tar jag genast tag i något. Blir defensiv, envis, orubblig. Han märker det men han förstår inte varför. 

det kanske inte är så farligt att förändras?

Kanske är det inte oss själva vi överger

Utan uttrycksformer för vårt jag som inte längre är levande

Vi släpper nåt som tidigare burit frukt men som nu är sterilt

Som trädet släpper sina torra grenar

Och vi gör det för att bevara vår levande kärna

och att neka sig själv det av ångest för tidens gång är väl ett idiotiskt sätt att hindra sig själv från att leva?

Magin

Som jag känner när jag är ensam och ser rosa sol under molnen

Den är så svår att kommunicera

I tvåsamheten saknar jag den så mycket

Min viktigaste beståndsdel

Det enda jag är riktigt säker på att jag är

den försvinner spårlöst

gömmer sig under bordet när folk är på besök

Fastän jag vill att den ska glittra i mina ögon för den som speglar sig i dem

Och ta sig in under huden på den jag rör vid

Verkar den skygga undan just då

Verkar den inte gå att översätta till språk

Och jag började gråta på Högalidsgatans busshållplats när jag insåg undantaget

Musiken

Den har en mening

Alla verkar fatta varandra men ingen verkar fatta mig

Jag verkar inte riktigt fatta nån annan heller

Alla e för dumma eller för smarta eller för töntiga eller för coola

Finns inget mellanting ingen som jag

Alla e dumma i huvudet och jag är

som vanligt

Dummast av alla

Jag mår så bra nu

Tryckte på play för trodde ärligt inte att det skulle bita på mig längre

Började gråta efter andra strofen

Kände mer än jag gjort sen jag kan minnas

En genväg till hjärtat

De här tonerna

Jag vet inte hur jag bättre ska förklara det

De låter som sanningen

Rousseau eller Berlin eller någon annan gubbe definierade frihet som möjligheten att obehindrat kunna göra det en vill

Vilket innebär att ett av sätten på vilket den möjligheten kan uppstå är att ändra sin vilja

Så jag är lycklig

Och frågan är:

Har jag nått dit jag ville

Eller vill jag bara mindre?

Skriver knappt dagbok sen månader tillbaka
Kämpar mig in mot känslorna som i en sån där ström på ett äventyrsbad

Nästan omöjligt att simma in till mitten

Men det är dit man vill för därifrån kommer allt som bestämmer hur resten av bassängen beter sig

Kraften

Vill inte betrakta den vill vara i den

Jag och Felix simmade allt vad vi hade

Undrar vem av oss som är närmast mitten

Det brukade va uppenbart men nu är han nog äldre och starkare än vad jag någonsin kommer bli

Känner mig alltid genomskådad till slut

Som att inte ens mina innersta hemligheter kan rädda mig från sanningen

Att jag inte blir mer intressant än såhär

Jag sa det högt igår fastän jag vet att det är oattraktivt

Att jag ibland inte kan förstå hur nån som han kan känna så mycket för nån som jag

Jag ska inte visa en så liten version av mig för någon

Inte ge den luft att föröka sig

Borde skydda mig bättre

Men det lockar så att vara ärlig ibland

Bara för att se om det går att bli förstådd av en annan

På riktigt förstådd

Andras försvar gör mig alltid arg

Varför är de inte genomskinliga som jag?

Så jag avslöjar för mycket varje gång fastän det alltid slår tillbaka med full kraft

Fortsätter göra samma misstag om och om igen som en evig revolt mot folk som vet bättre

Det ringer och jag vill ju inte men svarar omedelbart
Nåt konstigt händer med mig när vi pratar
Påminner mig om allt
Om alla sätt på vilka jag är fullkomligt otillräcklig och otänkbar
Blir irriterad på hans tafatta ointresse och hur han breder ut det över mig
Känner mig ständigt utnyttjad utan att han ber om nåt
När jag lagt på utan antydan till känsla i tonen (tror jag) lirkar jag varsamt fram en tom petflaska från bakom datorn och slänger hårt men sansat (vill inte göra för mycket ljud) på heltäckningsmattan i studion
Kontrollerad avreaktion
Jag vet att jag inte kan fortsätta med musiken på det här sättet
Det är lånad tid
Allt är lånad tid

Jag glider så lätt mellan fingrarna på mig själv när jag är med andra

Det har varit svårt för mig att erkänna

Man vill ju inte va sån

Något odefinerat som inte spelar roll utan bara formas av sånt som spelar roll

Men jag kan nog erkänna det ändå

Att jag är precis så självklar och verklig som en mardröm är på natten

Och precis så avklädd och komisk som den verkar på morgonen