Förändras

Är så vaksam. Går försiktigt in i honom. Jag har haft en föreställning om att jag vill förändras. Att det gör mig starkare. Men när jag märker att jag tappar fotfästet tar jag genast tag i något. Blir defensiv, envis, orubblig. Han märker det men han förstår inte varför. 

det kanske inte är så farligt att förändras?

Kanske är det inte oss själva vi överger

Utan uttrycksformer för vårt jag som inte längre är levande

Vi släpper nåt som tidigare burit frukt men som nu är sterilt

Som trädet släpper sina torra grenar

Och vi gör det för att bevara vår levande kärna

och att neka sig själv det av ångest för tidens gång är väl ett idiotiskt sätt att hindra sig själv från att leva?

 


Flykt

Såg mig själv på TV ikväll och det gjorde ärligt talat inget med mig. Jag skämdes inte, var inte stolt, inte särskilt intresserad alls. Hade faktiskt lika gärna kunnat byta kanal. Det känns lite som att jag upplever allt i andra hand. Som att människor och platser och kyla och vind rör vid min hud men aldrig vid mig. Och som att mitt faktiska jag seglar längre och längre bort inom mig tills det är en liten prick på ett stort svart hav. Det sårar mig att ingen letar efter mig, men det kanske är självupptaget att förvänta sig något sådant. Jag brinner inte för nåt längre. Har inte energi nog att uppbåda nån typ av ambition. Vad ser jag framemot? Bara abstrakta saker. Att känna glädje. Att ha roligt. Att inte vara bitter. Att vara stolt över mig själv. Och sen stolt över andra. Inte missunnsam. Jag tyckte aldrig att livet var särskilt svårt så länge någon sa åt mig vad jag skulle göra. Vem är jag utan någon annans agenda?

KB mitt i natten

Det känns som att det enda jag gör är att vidga mina vyer
Jag är för många människor samtidigt
Jag har inga principer
Allt är helt fucking jävla vidöppet

Gröna


Ibland när jag sätter mig på tunnelbanan vill jag åka hem

Men det kan jag inte

För hem finns inte längre

Min familj är utspridd över världen

Och vårt hem är nån annans nu


Hi


Hi

I watched you tear up during your show

And i was just wondering

Do you remember me?

Like, really remember?


>3

2 sekunder per låt innan jag bläddrar vidare

Vet inte vad jag letar efter

Nåt jag förstår

Ingen musik når igenom idag

Inget känns och det känns verkligen


bara du slår en signal

Tonerna från Hedvig Eleonoras kyrkklockor rinner ut i februarikvällen. Melodin är munter, men varje ton ackompanjeras av en olycksalig överklang. Trots den livliga rytmen och de välmenande intervallen ekar sången i moll, och påminner mest om ett ängsligt skratt avfyrat för att fylla ut tystnaden.

lay a whisper on my pillow

Magin

Som jag känner när jag är ensam och ser rosa sol under molnen

Den är så svår att kommunicera

I tvåsamheten saknar jag den så mycket

Min viktigaste beståndsdel

Det enda jag är riktigt säker på att jag är

den försvinner spårlöst

gömmer sig under bordet när folk är på besök

Fastän jag vill att den ska glittra i mina ögon för den som speglar sig i dem

Och ta sig in under huden på den jag rör vid

Verkar den skygga undan just då

Verkar den inte gå att översätta till språk

Och jag började gråta på Högalidsgatans busshållplats när jag insåg undantaget

Musiken

Den har en mening


Ensam i amsterdam

Alla verkar fatta varandra men ingen verkar fatta mig

Jag verkar inte riktigt fatta nån annan heller

Alla e för dumma eller för smarta eller för töntiga eller för coola

Finns inget mellanting ingen som jag

Alla e dumma i huvudet och jag är

som vanligt

Dummast av alla


Vattenmelon

Jag mår så bra nu

Tryckte på play för trodde ärligt inte att det skulle bita på mig längre

Började gråta efter andra strofen

Kände mer än jag gjort sen jag kan minnas

En genväg till hjärtat

De här tonerna

Jag vet inte hur jag bättre ska förklara det

De låter som sanningen

Rousseau eller Berlin eller någon annan gubbe definierade frihet som möjligheten att obehindrat kunna göra det en vill

Vilket innebär att ett av sätten på vilket den möjligheten kan uppstå är att ändra sin vilja

Så jag är lycklig

Och frågan är:

Har jag nått dit jag ville

Eller vill jag bara mindre?


Nikes

Skriver knappt dagbok sen månader tillbaka
Kämpar mig in mot känslorna som i en sån där ström på ett äventyrsbad

Nästan omöjligt att simma in till mitten

Men det är dit man vill för därifrån kommer allt som bestämmer hur resten av bassängen beter sig

Kraften

Vill inte betrakta den vill vara i den

Jag och Felix simmade allt vad vi hade

Undrar vem av oss som är närmast mitten

Det brukade va uppenbart men nu är han nog äldre och starkare än vad jag någonsin kommer bli


like a boss

Känner mig alltid genomskådad till slut

Som att inte ens mina innersta hemligheter kan rädda mig från sanningen

Att jag inte blir mer intressant än såhär

Jag sa det högt igår fastän jag vet att det är oattraktivt

Att jag ibland inte kan förstå hur nån som han kan känna så mycket för nån som jag

Jag ska inte visa en så liten version av mig för någon

Inte ge den luft att föröka sig

Borde skydda mig bättre

Men det lockar så att vara ärlig ibland

Bara för att se om det går att bli förstådd av en annan

På riktigt förstådd

Andras försvar gör mig alltid arg

Varför är de inte genomskinliga som jag?

Så jag avslöjar för mycket varje gång fastän det alltid slår tillbaka med full kraft

Fortsätter göra samma misstag om och om igen som en evig revolt mot folk som vet bättre


gå dit det känns
så inget annat känns

i <3 loose cannons

Jag älskar drama men har för stor respekt för andra för att skapa det själv


bregott

Det ringer och jag vill ju inte men svarar omedelbart
Nåt konstigt händer med mig när vi pratar
Påminner mig om allt
Om alla sätt på vilka jag är fullkomligt otillräcklig och otänkbar
Blir irriterad på hans tafatta ointresse och hur han breder ut det över mig
Känner mig ständigt utnyttjad utan att han ber om nåt
När jag lagt på utan antydan till känsla i tonen (tror jag) lirkar jag varsamt fram en tom petflaska från bakom datorn och slänger hårt men sansat (vill inte göra för mycket ljud) på heltäckningsmattan i studion
Kontrollerad avreaktion
Jag vet att jag inte kan fortsätta med musiken på det här sättet
Det är lånad tid
Allt är lånad tid


mjau

min vardag är trevlig och så
men det brinner inte
glöder knappt
det kvittar lite
och jag skulle sluta göra sånt som kvittar

Västerbron

Livet är krispigt ikväll
Nästan tydligt
Och jag tar inget för givet

Det tog mig en evighet att komma hem för jag stannade för allt som var vackert

Mina löprundor tar längre tid på hösten
Jag behöver stanna överallt för att typ ta på mossa och lyssna på rassel och se helt vanlig förmiddagssol bli till eld genom lövkronorna
Hösten är vis och tacksam och ler överseende som en farförälder
Som att den vet att den snart ska dö och inte vill missa något
Den ljusa, kalla luften, så vaken och uppmärksam
Inte alls som vårens barnsliga dofter
Eller sommarens dåsiga mättnad
Vinterns tystnad
Hösten lever

All i ever wanted

Jag glider så lätt mellan fingrarna på mig själv när jag är med andra

Det har varit svårt för mig att erkänna

Man vill ju inte va sån

Något odefinerat som inte spelar roll utan bara formas av sånt som spelar roll

Men jag kan nog erkänna det ändå

Att jag är precis så självklar och verklig som en mardröm är på natten

Och precis så avklädd och komisk som den verkar på morgonen


sluta tänka gör

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0