hoppas på att det är sant att man inte behöver förklara allt

att det på nåt sätt fastnar i huden

 

alla gånger man förlåtit och sekunder man älskat och texter man skrivit och insikter man nått efter miljoner miljoner ord och nya kvarter man lärt sig hitta i och slang man lagt sig till med och lagt av med och bröst man legat naken på i daggvåta parker man sett solen gå upp över och liter av öl man hällt ned i strupen och toner man sjungit och gånger man utplånat sig själv för att kunna komma längre in i nån annan och nätter man gråtit av en stjärnhimmel och nätter man undrat vad fan man ska med en jävla stjärnhimmel till

 

hoppas att det sätter sig i kroppsspråket, i minspelet, i tonläget, i rörelsemönstret, i karaktären, i blicken på nåt sätt, kanske subtilt i humorn

att alla nus är värt nåt fastän de är över

 

vad spelar det för roll att jag är fylld till bredden av vita hagar och gröna korridorer och höstlöven i Jamaica Pond och Denmark Streets takåsar och dimman som omslöt Max i varje ögonblick och Wills mun underifrån i Notting Hills hemliga trädgårdar alla tidiga sommarmorgnar

 

om ingen annan än jag förstår vad det innebär?