Här sitter vi i vårt hippa fönster i vår lilla lya! Idylliskt, kan man tro. Men det finns en problembild. The motherfucking hole in the motherfucking bed. Såhär ser det ut när vi sitter bredvid varandra i sängen och en sitter i hålet:

Tjaaaaa!

 

Igår fick vi nycklarna till vårt rum som ligger på näst högsta våningen i ett jättestort och jättefult hus i Camden. Vi bor i en flatshare med två spanska killar och en spansk tjej och tog över vårt rum efter ytterligare två spanjorer som lämnade oss en lapp med sina WhatsApp-alias "in case we like 2 party" (vad är grejen med spanjorer och WhatsApp) Vårt rum är ett sånt där rum som egentligen skulle kunna vara asfint med lite ljusslingor, två sängar och foton på väggarna, men så har man smällt in en skitstor svart skinnsoffa, två fula garderober, ett hopvikbart trädgårdsbord med tillhörande stol samt en fåtölj med begynnande mögelodling på ryggstödet. Så när Fanny gick till jobbet för att servera lördagsdrinkar så gjorde jag mitt bästa för att kortsiktigt förbättra vår boendesituation:

 

Fanny har jobbat till 03:00 och ligger och sover medan jag sitter i fotändan av sängen och lyssnar på hennes konstiga sovljud. Det låter typ som att hon andas in och andas ut samtidigt, alltså ungefär "hhhhhhhhh hh hh h"

 

Igår var jag och fixade NI-nummer och det var HUR LÄTT SOM HELST. En intervju på 10 minuter (som till 90% gick ut på att jag satt och låtsaslog åt handläggarens rasistiska och kvinnonedsättande historier) var allt jag behövde utstå. Men nu har jag mitt nummer och kan söka jobb!

Jobb är lätt att få i London. Jag fick ett servitrisjobb påväg hem från Erika igår när jag gick in i en affär för att köpa godis. Dock var lönen bara 5 pund i timmen och om jag hade "psysical relations" med killarna som kom in och frågade om mitt nummer så skulle jag lose the job. Man ba:

 

 

Här får ni en ny låt att lyssna på när ni saknar mig så att tårarna rinner och marken rämnar under er. Orkar inte trixa med ljudkortet längre så nu spelade jag in den på telefonen. Enjoy!

 

Kolla väskan! Den är TOM! Och jag flyttar i övermorgon. Orkar inte ta tag i det så jag går runt som Kiera Knightley i stället och suckar jättehögt genom näsan, ni vet så att det bara låter "uhhhhhhhhhhhh".

 

Jättejättejätteoproduktivt.

Och jättejättejätteirriterande för mina familjemedlemmar.

 

Uhhhhhhhhhhhhhhh kan du ba PACKA gurl!!!

 

Åååååhhhhååhhhh och nu saknar jag en massa små delar av mitt hjärta!!!!!!

 

Hallå bloggläsarna. Jag älskar er. Svär att ni tycker att jag är en crazy schizofren bitch. Men jag älskar i alla fall er. Jag älskar er och jag älskar livet och jag älskar Fanny och jag älskar London. That is whyyy DETTA är vad som kommer hända:

 

Hallå? Det är meningen att ni ska spread the word att min fantastiska blogg är på banan igen. Vad fan håller ni på med? Jävla nollor orkar fan inte ens

 

HEJ LIVET! Du ser inte ut såhär:

Edward har en dålig vana att ta halvnakna bilder på sig själv och lägga in som skärmsläckare på min mobil. Jag har väl egentligen ingenting emot det, men det leder ju till en del stela situationer. Typ häromdan när jag skulle lämna in mobilen på lagning. Jag står och ska förklara vad som är fel på den för killen bakom disken och halvnakna Edward blinkar hysteriskt om och om igen tills jag liksom känner mig tvungen att kommentera det. "Asså det är typ sprickan i skärmen och sen dampar skärmsläckaren också... typ byter bild hela tiden... såhär den här typ! Man ba va! Hehe..."

 

Edward tycker att det vore bättre om jag bara sa att det var min pojkvän, men jag vill nog påstå att det vore ännu konstigare? Vad tycker ni?

 

 

 

Har asnajs badkalas, läser asnajs Birgitta Stenberg, lyssnar på asnajs pappa som spelar asnajs gitarr i rummet bredvid (vilket såklart också är asnajs). Men framför allt så dricker jag ASNAJS päronjuice. Alltså helt seriöst, ni skulle dö. Päronjuicen:

 

Tror jag måste tänka igenom på riktigt in order to sluta gå runt och halvdrömma hela tiden. Men jag är trött i hjärnan, pallar inte sortera liksom. Vill bara buffla in nosen under täcket, fast samtidigt luktar det så sjukt gott i mitt rum just nu eftersom pappa grillar nedanför mitt fönster och det vore ju klart onödigt att gå miste om det av rent symbolistiska skäl. Världen bara spottar och fräser på mig genom sina telefonlurar dagarna i ända utan att ens veta vem jag är så när jag går runt på stan så gör jag precis samma sak mot världen utan att veta vem den är. Så mycket hat att man nästan missar all kärlek och frihet och visdom och saker som man typ visste var viktiga nån gång men som nu är helt intrasslade i ett virrvarr av regler, logistik och skitvardag med "jag vill bara börja med att klargöra att jag inte ringer dig för att sälja något".

 

Vad ska man ta sig till med allt bajs i detta bajsiga landskap? Bajs kantar vägen bakom, bajs kantar vägen föröver, bajs blockerar flyktvägarna. Allt bajs gör allt så bajsigt i den tid som egentligen äger sönder. Jävla bajs nu skiter jag i dig.