Tonerna från Hedvig Eleonoras kyrkklockor rinner ut i februarikvällen. Melodin är munter, men varje ton ackompanjeras av en olycksalig överklang. Trots den livliga rytmen och de välmenande intervallen ekar sången i moll, och påminner mest om ett ängsligt skratt avfyrat för att fylla ut tystnaden.