Allt är vitt. Det går inte att skilja snödrivorna från molnen. Finns ingen tydlig avgränsning. Nakna stammar ser ut att sväva i luften. Himlen är en torr, blek hud och fjällar snöflingor över hela världen. Hela livet är vitt. Inte ens svart. Lysande blåvitt tränger det igenom mina ögonlock. Jag har Melatonin i väskan vart jag än reser. Jag är i Hudiksvall och tåget har växelfel och vem fan har inte det. Januari är kallt och luktar ingenting. Jag filmar ensamt, meningslöst landskap genom tågfönstret och lägger ut på Instagram. Jag blir så vårdslös när jag har det bra. Kramar ur känslan hårt och direkt så att jag inte ska vänja mig. Skyndar på upplevelsen för att så snabbt som möjligt komma fram till betalningen. För betala behöver man alltid göra förr eller senare. Har snart tömt mitt sparkonto. Behöver något som består och ger avkastning. Ska sluta flytta och sluta dejta.

Sitter på golvet i mitt sångbås. Julia lämnade en öl i lönnfacket under schackbordet och jag vill knappt erkänna hur bra den första klunken smakar. Lyssnar på ett album om alla förgörande känslor någon känner för alla utom mig. Tänker att jag verkligen måste vara Ingenting, eftersom han som ser magi överallt och tillskriver mening åt det menlösa inte kunde hitta någon i mig. Fan att jag alltid letar på fel ställen. Att ingen här fattar någonting. De pratar om poänglösa saker i uppehållsrummet, som vad de tycker om chihuauor, och jag sitter tyst i soffan bredvid och tvingar ner resterna från en upptinad morotssoppa. Den har varit frusen och värmts upp igen och vattnet och purén har delat sig. Men vem bryr sig om hur den smakar, det är ju bara jag som ska äta den. Jag skippade andra halvan av lektionen och har inte sagt något på hela dagen. Inget utöver det vanliga egentligen, jag håller mig mest för mig själv. Mina gamla vänner skulle tro att jag ljög om de läste det här. Men det är lättare än vad man kan tro att helt byta personlighet. Så mycket ligger i allt runtomkring. Om man inte investerar något i sin omgivning får man heller ingen avkastning. Och jag orkar inte investera längre. För trött på att gräva ner små pulserande bitar av mitt hjärta på olika delar av planeten. Det bultar överallt. Jag minns inte vilken del jag la var. Känner igen mina svagheter i andra människor och hatar dem för det. Hur kan de fortfarande vara så osäkra. Varför lär de sig aldrig. Hur kan de fortfarande bry sig om nåt. Vet att jag är självömkande men fan låt mig va. Eller håll om mig. Eller säg att du förstår eller säg att du inte gör det. Att jag är speciell. Jag vet inte säg nånting i alla fall. Att jag är nånting.