Den här bilden tog jag igår när jag låg på stranden i Brighton och friterades i salt och småsten och kunde därmed addera skitvarm stenstrand till mitt London-äventyr:

 

Det börjar lida mot sitt slut, det här äventyret... Fan vad o-jag att säga en sån sak. Vore mer karaktärstroget att typ kläcka ur mig nåt om att jag kommer tillbaka om ett par månader så don't waste no tears. Men om det är nåt man har lärt sig om London så är det att folk för det mesta inte åker härifrån alls, och när de väl gör det så kommer de inte tillbaka. Man ska nog inte analysera saker och ting så mycket (som jag har intalat mig själv och alla andra hela mitt liv). Man behöver verkligen bara lära sig att sluta tänka. Sluta tänka och snacka och börja välja i stället. Välja sin dag och sin personlighet och sina handlingar och sina vänner. Det sägs att varje människa har sin egen personliga klangfärg och för att inte bli ostämd så måste hon följa sin natur. Ibland tror jag att jag genom att komplicera varje detalj i tillvaron bara avlägsnar mig från sanningen - från den jag egentligen borde vara. Kanske skulle man få lite lugn och ro om man bara slutade lägga sig i allting och försökte förhålla sig mer opartiskt till sitt liv. Kanske skulle man bli modigare då, våga älska och allt sånt där. Om man inte tog allt på så jävla stort allvar. Sitter på: