I refuse to have you break me
Det bästa med att jobba är när man inte jobbar. Då kan man promenera längs kanalen mellan Tina och Savannah tills man trillar in på nån pub som ser mysig ut. Den senaste bryggde eget öl, spelade Norah Jones på bekväm ljudnivå och påminde mest om en aplin värmestuga. Så där slog vi oss ner vid ett bord och pratade killar och tjejer och värdsligt och innerligt medan klockorna ringde från S:t Paul's-katedralen på andra sidan vattnet.
Det där lät ju romantiskt, men en sak ska jag säga er om S:t Paul's klockor: NEJ. NEJ. NEJ!!! Jag jobbade ju som bekant på ett café alldeles bredvid katedralen. Varje söndag ringer klockorna. En gång? Japp. En gång. Utan avbrott. I en halvtimme. Tystnad i en halvtimme. En gång till. Utan avbrott. I en halvtimme. Och så fortsätter det så söndagen ut. Och det är inte heller så att det är vackert, som man skulle kunna tro. Det är hemskt! Epilepsiframkallande, psykiskt nedbrytande. Tänk er - vart man än vänder sig i cafét - KLINGKLINGKLINGKLONG. Kunderna: "Excuse me, could you shut the door, please? Those church bells are really loud!" Jag: "Oh, I'm so sorry honey but I fucking CAN'T BECAUSE MY BOSS THINKS WE'LL LOSE CUSTOMERS IF I SHUT THE DOOR" Oh. Does memories. Jaja, nu ska vi inte älta gammal mjölk (va? gör om uttrycket? bitch?) Ingen tid att slösa, jag och Savi tränar idag! (Vet att jag skrev igår att Fanny också skulle med, men kom igen, vem trodde på det)
Hörs!!
X O X O
X O X O
Kommentarer
Trackback
