Såg mig själv på TV ikväll och det gjorde ärligt talat inget med mig. Jag skämdes inte, var inte stolt, inte särskilt intresserad alls. Hade faktiskt lika gärna kunnat byta kanal. Det känns lite som att jag upplever allt i andra hand. Som att människor och platser och kyla och vind rör vid min hud men aldrig vid mig. Och som att mitt faktiska jag seglar längre och längre bort inom mig tills det är en liten prick på ett stort svart hav. Det sårar mig att ingen letar efter mig, men det kanske är självupptaget att förvänta sig något sådant. Jag brinner inte för nåt längre. Har inte energi nog att uppbåda nån typ av ambition. Vad ser jag framemot? Bara abstrakta saker. Att känna glädje. Att ha roligt. Att inte vara bitter. Att vara stolt över mig själv. Och sen stolt över andra. Inte missunnsam. Jag tyckte aldrig att livet var särskilt svårt så länge någon sa åt mig vad jag skulle göra. Vem är jag utan någon annans agenda?