Sitter på bussen och undrar hur alla andra människor hittar varandra och sin plats i samhället. Jag känner mig som ett spöke. På helgen är folk lediga och kommer ut och hälsar på mig. Men jag är där hela tiden. Av egen fri vilja. Anna sa att hon tänkte på mig när hon lyssnade på en pod om frilansare. Att det är utmanande att inte ha någon som kräver ens närvaro. Att man blir så rotlös. Det var ingen ny insikt för mig. Så har jag levt länge. Av fri vilja. Det är fan galenskap. Har offrat så mycket för att det inte var Drömmen. För att det tog tid och näring från Drömmen som jag måste uppfylla NU. Är det en förbannelse som ligger över mig? Folk ger upp sina drömmar för realistiska saker hela tiden. Skulle jag också kunna göra det? Det vore så jävla skönt att bli accepterad. Så jävla skönt att sluta vara ett spöke. Att ha ett sammanhang. Men varje gång jag stått på gränsen har jag sagt nej. Jag är inte beredd att ge upp den. Letar hela tiden efter vem jag är utan allt runtomkring mig. Jag byter sjö hela tiden. Vad gör det med en fisk? En fisk som jag. Jag har inget att identifiera mig med. Jag flyter runt planlöst. Tjoho vad trevligt det är med bussar