Ord är så otillräckliga. Så oärliga. Förenklade, dumma, platta versioner av sanningen. Begränsande. Ord stimulerar mig inte. Musik stimulerar mig inte. Folk stimulerar mig inte. Inget slår igenom.

 

Sitter i hamnen och tänker dramatiska tankar som att till och med vågskvalpen låter tomma och torra. Som papper som skrynklas ihop. Man kan ju också välja att bara ha det trevligt här i livet. Ska fan köpa en glass.

Det är fuktigt i luften. Jag har farmors röda regnjacka. Allt klibbar liksom. Jag önskar jag kunde slappna av i käkarna. Sluta bita sönder insidan av mina kinder på tunnelbanan. Stockholm gör mig galen.

 

Flyttar om 2 veckor tjoho

 

Hatar killar. Har jag sagt det?

Har fan aldrig gillat killar. Hatar kukar. Hatar att försöka övertala mig själv att en kille är nice fastän han inte är det bara för att man vet att aja det lär ju inte bli bättre än så här :))) roligaste är också när man isolerar sig med en kille o börjar tro att han är rimlig för att man inte pratar med nån annan. Så kmr man ur sin bubbla och går o hänger med sina vänner och inser att hahahahah hur kunde man FRIVILLIGT sänka sig till den intellektuella nivån???

 

Jag känner såhär: vrf ens anstränga sig med snubbar när man helt enkelt kan avsäga sig? Är verkligen totalt ointresserad. har fan aldrig varit genuint intresserad. Blir lite äcklad när jag tänker på sex. Ska nog sluta upp med detsamma. Fyfan för kukar