parkhäng
Jag har alltid trott att jag är rädd för stora fåglar, men nyss satt jag lutad mot en trädstam som en vattendelare för en hel flock gäss och var helt oberörd av hur nära mig de var. Så det var kanske bara en föreställning jag hade om mig själv. Det är så mycket man tror om sig själv inför andra som inte är sant när man är ensam. Och tvärtom kanske. Hade läst om folk som blivit våldtagna i den här parken på natten och tänkte att jag kanske borde gå. Fast jag var ju inte ensam, gässen var ju där. Men de skulle väl inte bry sig. Våldtäkt är ett mänskligt påfund. Det är ett övergrepp på mänsklig stolthet, på en mänsklig idé om jaget. Undrar om en gås tror att den äger sin kropp. Undrar om en människa har fel. Nu är allt uppochner i hjärnan. Efter ett tag kanske man helt enkelt ska sluta vrida på saker. Men tycker ändå att jag har utvecklat en stabil funderar-pose så försöker använda den så ofta som möjligt.
Tänker på riktiga människor och hur få de är. De som inte talar med någon annans ord, någon annans intention. Vad är min intention? Jag har alltid talat med andras ord. Måste man inte vara jävligt ignorant för att inte göra det? Eller krävs det bara styrka för att fortsätta lyssna till sitt hjärta istället för allt det som folk spyr ut över en? Säger hjärtat ens nåt? Kanske fanns det ett vägskäl nånstans, där jag hade kunnat bli nån annan. Behållit något. Stannat borta från något. Hållit isär alla färger innan allt blev en brun sörja. Men det är väl vad livet gör med en människa.
God natt // mig och funderar-posen
