Ibland blir jag så trött på den här stan. Tycker så synd om mig själv och alla andra människor som armbågar sig förbi varandra på trottoarerna. Riskerar livet påväg till jobbet, kryssandes över gator och spår för att tillfredsställa nån bipolär chef för nån organisation vi inte stödjer. Våra ögon är tomma och obarmhärtigt målinriktade och våra sinnen stängda för intryck. Alltså, det är inte människornas fel. Det är staden. Den är full av drömmare. Alla har kommit hit med själen full av visioner. Många har lyckats och många har hittat andra vägar, men sirenerna skriker över taken och håller oss vakna, till och med på natten. Vakna drömmare är farliga. De tror att de är medvetna så de reflekterar inte. De tätar inte i kanterna så mörkret och likgiltigheten pyser in genom springorna. Fan för likgiltighet alltså.

 

Jag vill bara: