allt gungar och min telefon är sönder

Försöker leva i frågorna och lära mig att älska dem i stället för att hetsa fram svar. Försöker försonas med alla stadier i processen (mot vad? när fan är man ens klar?) I olyckan tycker vi att vi förstår vår egen existens även om den tar formen av en ohygglig självupptagenhet. Cynism ger oss distans, men inte nödvändigtvis sanning. Livet ser ut som ett elakt skämt om man betraktar det utifrån. Lyckan däremot, förintar oss. Vi förlorar vår identitet och offrar allt förnuft för ruset. Glädje ger tunnelseende och vi äger inte längre lust eller förmåga att sätta saker i perspektiv. Kanske är den enda sanning som går att hitta den som känns i stunden. Kanske måste man in i livet. In i småsakerna. Så nu ska jag gå och hitta på nåt jävligt trivialt. Typ promenera. Eller tindra??
 

RSS 2.0