relapse

 
 
Har under de senaste dagarna haft återkommande tankar om hur man bör betrakta livet. När någonting går åt helvete och försätter en ur balans så upplever man ofta som ett filter mellan sig själv och verkligheten. Som att man ser allt utifrån. Har insett att det är omöjligt att förstå livet på det sättet. Det enda sättet att förstå den här totala galenskapen är inifrån. Jag har i cyniska perioder tänkt att det är då jag är som mest klarsynt och att jag snart kommer att distraheras av trivialiteter igen och glömma cynismen. Men de där trivialiteterna är livet, och cynismen är distraktionen. Man måste in i livet för att fatta nånting överhuvudtaget.

Allt jag hatar

Igår frågade någon vad jag hatar. Jag svarade att jag hatar folk som hatar sina liv och inte gör något åt det. Men det är nog egentligen inte att de inte orkar göra nånting åt det, det är nog mer att de inte vet vad de skulle göra i så fall, för att det skulle bli bättre. De kan inte föreställa sig en rimlig verklighet i vilken de skulle vara lyckliga. Jag sitter på ett café och äter en torr croissant och låter det ta sin tid att skriva åäö på min amerikanska dator. Har en sån där dag då allt är alla andras fel. Det är alla andra som är korkade och jag som är ett jävla geni. Försöker fatta ett beslut och sedan fullfölja det men blir ständigt distraherad. Hemligheten är att alla egentligen vill ha någon att följa efter. Hemligheten är att alla är lika vilsna men av okänd anledning har gått med på att låtsas som att allt är under kontroll. Ingen är beredd på att bli vuxen. Alla tror att de ska vara unga föralltid. Att det bara är andra människor som blir gamla och dör. Antar att jag också är "andra människor". Hade inte räknat med det
 

augusti

Sitter vid borden som är kvar utanför Operahuset från Stockholms Kulturfestival. Det är sol, förmiddag och känns inte som Stockholm. Och jag känner mig inte som jag. Vilket inte nödvändigtvis är negativt efter sommaren jag har haft. Jag skulle kunna rada upp positiva saker som har hänt för att kanske - bara kanske - kan man kontrollera sina känslor genom att kontrollera sina tankar. Men sanningen är att sommaren 2017 är en dimma. Jag minns fan inte mycket, men jag var sällan närvarande och jag var sällan lycklig. MEn vad är en sommar. Förhoppningsvis lärde jag mig något värdefullt. Alldeles säkert kan jag relatera till andra människors ångest bättre nu än innan. Jag hoppas att jag inte väljer den i stället för lycka. Hoppas att jag inte väljer att hata framför att älska. Hoppas att jag fortsätter välja känslor som förgör mig framför likgiltighet.

Livet va

Ibland känns livet som en trög grå gegga. Ibland känns livet som ett glittrigt puderrosa moln. I olyckan tycker vi att vi förstår vår egen existens, även om den tar formen av en ohygglig självupptagenhet. Medan lyckan förintar oss: vi förlorar vår identitet och offrar allt förnuft för ruset. Cynism ger oss distans, men inte nödvändigtvis sanning. Livet ser ut som ett elakt skämt om man betraktar det utifrån. Men glädje ger oss tunnelseende, och vi äger inte längre lust eller förmåga att sätta saker i perspektiv. Kanske är den enda sanning som går att hitta den som känns i stunden. Och för att vara lycklig så måste man in i livet. In i småsakerna. Så nu ska jag gå och hitta på nåt jävligt trivialt. Typ promenera. Eller tindra??
 

här e min garderob

RSS 2.0