Är så vaksam. Går försiktigt in i honom. Jag har haft en föreställning om att jag vill förändras. Att det gör mig starkare. Men när jag märker att jag tappar fotfästet tar jag genast tag i något. Blir defensiv, envis, orubblig. Han märker det men han förstår inte varför. 

det kanske inte är så farligt att förändras?

Kanske är det inte oss själva vi överger

Utan uttrycksformer för vårt jag som inte längre är levande

Vi släpper nåt som tidigare burit frukt men som nu är sterilt

Som trädet släpper sina torra grenar

Och vi gör det för att bevara vår levande kärna

och att neka sig själv det av ångest för tidens gång är väl ett idiotiskt sätt att hindra sig själv från att leva?