jag finns bara när jag är ensam

löses upp direkt i kontakt med andra

jag har inga gränser

är för nyfiken

för principlös

ingenting jag säger till någon är sant

jag hör inte mina tankar när jag är med dem

känner inte mina känslor

bara när jag är ensam är jag

förstår jag

skapar jag

kommer jag

bara ensam

önskar verkligen att någon fick plats i min ensamhet

har hört att det är fint att dela saker

tove hoppas på att ett rymdskepp ska landa på isen

hon säger att man aldrig kan veta vad som ska hända

vi sitter i lunchrummet på skolan och äter pasta utan sås

jag tror inte på att något kommer förändras

eller att något någonsin ska överraska mig igen

min verklighet känns tvådimensionell bredvid hennes

fattar inte varför folk alltid säger att man inte ska ge upp?

vill inte slösa mitt liv på stolthet

ska ge upp oftare

bli nåt nytt

askan är den bästa jorden

Varför känns det alltid som att alla andra gör saker på riktigt och jag bara gör det på låtsas

Sitter på stenkajen och tittar ut över vattnet mot Gröna Lund. Himlen är rosa och det är varmt i luften fastän klockan är tio på kvällen. Jag önskar att jag inte var den enda som såg det här. Är så ensam hela tiden trots att jag ständigt omger mig med människor. Biter aggressivt på ett sugrör för att inte skrika rakt ut. Vill så gärna förändra något. Skära med min röst genom luften så att den ekar till Katarina kyrka och Slussen och över Riddarholmen och till Grand Hotell. Har lust att gråta. För att Stockholm är så litet och så stort på samma gång. För att jag aldrig får som jag vill. För att jag kommer vakna en dag när jag är gammal och önska att jag hade gjort allt annorlunda. För att jag aldrig kan vara ärlig. För att gladiatorn jag dejtade igår tyckte att vi hade en ”connection beyond denying” medan jag tyckte han var dum i huvudet. Han reagerade inte ens när Prästgatan badade i månljus och det måste varit det vackraste som nånsin hänt. Helt fucking dum i huvudet.

Jag sitter i soffan och läser högt för mig själv. Jag försöker föreställa mig att mitt barn sitter uppkrupet bredvid mig och lyssnar till min röst. Att min röst känns för barnet som mammas eller pappas röst kändes för mig när jag var liten. Att den får bröstkorgen att vibrera i rätt takt, som ett hem. Jag är distraherad och vet varför. Det är bara det att jag inte litar på mina egna känslor. De känns flyktiga och ihåliga. Mer som drömmar än något annat. Jag frågar mig själv om det har någon betydelse vad känslor består av. Tänker för mycket. Hinner tala mig ur alla impulser jag får innan jag agerar på dem. Jag undrar när jag ska bli hon som läser högt med en röst som låter som ett hem.