mitt underliggande ansiktsuttryck hela tiden:

 
Lyssnade till en 80-årig mans osammanhängande historier hela vägen från Ängelholm till Stockholm. Vad är det för biologisk instinkt som kickar in hos gamla människor och får dem att vilja Berätta till vilket pris som helst? Jag lyssnade aktivt utan att känna någonting. För att han ville det eller för att han inte ställde några frågor eller för att det var för sent för att lära honom nånting eller för att jag inte har något att lära ut till någon.
 
Det känns som att ingen någonsin mer kommer säga något som överraskar mig. Alla historier klingar lika tomma och enfaldiga i mina öron som valfri låt på New Music Friday. Vad kan någon säga som på riktigt förändrar något i mig? Jag brottas med samma tankar nu som jag gjorde när jag var 16. Jag blir inte klokare. Bara räddare och mer likgiltig inför den värld som tycks snurra allt snabbare runtomkring mig. Igår när jag simmade 1 km kändes de första 200 m oändliga. De sista 200 m var knappt någon ansträngning alls. Precis som en sommar känns som en evighet för ett barn. Nu blinkar den förbi som en billykta kastar guld i sovrumstaket. En kvarts sekund så är det mörkt igen. Och fortare ska det gå.
 
Rev ut tre tomma sidor ur någons anteckningsblock idag och ställde tillbaka boken i hyllan utan att läsa hans anteckningar. Jag som trodde jag var helt principlös men något jävla vett har man tydligen i alla fall. Så det är inte bara dåliga nyheter! I övrigt har jag kommit fram till att jag är fullkomligt karaktärslös. Min personlighet är mer flyktig än årstiderna. Jag har inga orginella tankar. Jag kommer till först i betraktarens ögon. Jag är ett resultat av 1000 spegelbilder. Så där har ni mig - nada. En sådan person blir man inte kär i. En sådan person är inte en artist. Den är ett svart hål. Känns gött att ha nått den insikten.
 
När gav jag upp egentligen? Allt måste ha hänt ungefär samtidigt, utan att jag märkte det. Jag slutade anstränga mig, jag slutade skriva, jag blev blind för magin jag tidigare sett i andra och i mig själv. När jag tittar på människor ser jag bara alla chanser de missat och allt de aldrig kommer bli. Jag ser folk som blivit för gamla för sina drömmar och därför börjat lära ut det de kan till dem som har mer tid. Då har det i alla fall inte varit förgäves. Det är väl människans största farhåga. Att allt ska ha varit förgäves.

Det var allt för mig, hoppas det gav er värme och energi! Glad midsommar puss hej

RSS 2.0