jag jag jag

Varför byter jag hårfärg hela tiden. Varför byter jag stad hela tiden. Varför möblerar jag om mina 16 kvadratmeter varje vecka. Varför skriver jag aldrig klart någonting. Varför stannar jag aldrig någonstans. Varför kan jag aldrig vara samma person tillräckligt länge för att nån ska hinna lära känna mig.


spegeln

Spegelbilden är kall och genomskinlig igen
Dragen för hårda och osympatiska
Ögonen för mörka och oförlåtande
Vi har ingenting gemensamt
Idag älskar jag henne inte

ledsna

 
Så jävla trött på att höra folk romantisera psykisk ohälsa
Trött på att se folk döma mig när jag mår bra
Ledsna människor tror att lyckliga människor är korkade
Att de måste vara dumma i huvudet som fungerar
Att om de visste hur saker och ting egentligen förhöll sig
Så skulle de inte heller kunna gå upp ur sängen
Men det är inte det
Det behöver inte vara så att vi inte vet

Vi kan veta
Men välja att vara lyckliga

 

Man måste kapitulera för lyckan
Med samma uppgivenhet som man kapitulerar för sorgen
Sorg är så mycket lättare att släppa in
För att man inte är rädd att förlora den
Medan lyckan hålls på avstånd
För att man inte vågar vänja sig


mitt underliggande ansiktsuttryck hela tiden:

 
Lyssnade till en 80-årig mans osammanhängande historier hela vägen från Ängelholm till Stockholm. Är det en biologisk instinkt som kickar in hos gamla människor och får dem att vilja Berätta till vilket pris som helst? Jag lyssnade aktivt utan att känna någonting. För att han ville det eller för att han inte ställde några frågor eller för att det var för sent för att lära honom nånting eller för att jag inte har något att lära ut till någon.
 
Det känns som att ingen någonsin igen kommer säga något som överraskar mig. Alla historier klingar lika tomma och enfaldiga i mina öron som valfri låt på New Music Friday. Vad kan någon säga som på riktigt förändrar något i mig? Jag brottas med samma tankar nu som jag gjorde när jag var 15. Blir inte klokare. Bara mer likgiltig inför den värld som verkar snurra allt snabbare runtomkring mig. Igår simmade jag 1 km. De första 200 meterna kändes oändliga. De sista 200 meterna krävde knappt någon ansträngning alls. Precis som en sommar känns som en evighet för ett barn. Nu blinkar den förbi som en billykta kastar guld i sovrumstaket. En kvarts sekund så är det mörkt igen. Och fortare ska det gå.
 
Rev ut tre tomma sidor ur någons anteckningsblock idag och ställde tillbaka boken i hyllan utan att läsa hans anteckningar. Jag som trodde jag var helt principlös men något jävla vett har man tydligen i alla fall. Så det är inte bara dåliga nyheter! I övrigt har jag kommit fram till att jag är fullkomligt karaktärslös. Min personlighet är mer flyktig än årstiderna. Jag har inga orginella tankar. Jag kommer till först i betraktarens ögon. Jag är ett resultat av 1000 spegelbilder. Så där har ni mig - nada. En sådan person blir man inte kär i. En sådan person är inte en artist. Den är ett svart hål. Känns gött att ha nått den insikten.
 
När gav jag upp egentligen? Allt måste ha hänt ungefär samtidigt, utan att jag märkte det. Jag slutade anstränga mig, jag slutade skriva, jag blev blind för magin jag tidigare sett i andra och i mig själv. När jag tittar på människor ser jag bara alla chanser de missat och allt de aldrig kommer bli. Jag ser folk som blivit för gamla för sina drömmar och därför börjat lära ut det de kan till dem som har mer tid. Då har det i alla fall inte varit förgäves. Det är väl människans största farhåga. Att allt ska ha varit förgäves.

Det var allt för mig, hoppas det gav er värme och energi! Glad midsommar puss hej

allt gungar och min telefon är sönder

Försöker leva i frågorna och lära mig att älska dem i stället för att hetsa fram svar. Försöker försonas med alla stadier i processen (mot vad? när fan är man ens klar?) I olyckan tycker vi att vi förstår vår egen existens även om den tar formen av en ohygglig självupptagenhet. Cynism ger oss distans, men inte nödvändigtvis sanning. Livet ser ut som ett elakt skämt om man betraktar det utifrån. Lyckan däremot, förintar oss. Vi förlorar vår identitet och offrar allt förnuft för ruset. Glädje ger tunnelseende och vi äger inte längre lust eller förmåga att sätta saker i perspektiv. Kanske är den enda sanning som går att hitta den som känns i stunden. Kanske måste man in i livet. In i småsakerna. Så nu ska jag gå och hitta på nåt jävligt trivialt. Typ promenera. Eller tindra??
 

en fisk som jag

Sitter på bussen och undrar hur alla andra människor hittar varandra och sin plats i samhället. Jag känner mig som ett spöke. På helgen är folk lediga och kommer ut och hälsar på mig. Men jag är där hela tiden. Av egen fri vilja. Anna sa att hon tänkte på mig när hon lyssnade på en pod om frilansare. Att det är utmanande att inte ha någon som kräver ens närvaro. Att man blir så rotlös. Det var ingen ny insikt för mig. Så har jag levt länge. Av fri vilja. Det är fan galenskap. Har offrat så mycket för att det inte var Drömmen. För att det tog tid och näring från Drömmen som jag måste uppfylla NU. Är det en förbannelse som ligger över mig? Folk ger upp sina drömmar för realistiska saker hela tiden. Skulle jag också kunna göra det? Det vore så jävla skönt att bli accepterad. Så jävla skönt att sluta vara ett spöke. Att ha ett sammanhang. Men varje gång jag stått på gränsen har jag sagt nej. Jag är inte beredd att ge upp den. Letar hela tiden efter vem jag är utan allt runtomkring mig. Jag byter sjö hela tiden. Vad gör det med en fisk? En fisk som jag. Jag har inget att identifiera mig med. Jag flyter runt planlöst. Tjoho vad trevligt det är med bussar

 


sämst

Ingen varnar en för early 20s men de är fan värst. Alla säger att det är då man pikar. Bryr sig inte om nåt och festar hela tiden och är kär och sexuell och energifylld. Nej. Early 20s är värst. Man förstår saker om världen. Man har ingen självklar plats i den. Inget självklart syfte eller hem. Man bryter sig loss av instinkt. Faller fritt av fri vilja. Hemskt.
 
 

glansig

Igår kändes det som skolavslutning hela dagen. Det var sol i min säng när jag vaknade. Jag drack champagne till lunch. Idag känns det som att mitt liv är en torktumlare. Vad jag än försöker åstadkomma sker motsatsen. Så jag försöker att inte erkänna mina drömmar för mig själv. För på så sätt måste det ju ändå vara omöjligt för vem det nu är som jävlas med mig att krossa dem. Försöker att inte ha en tydlig riktning eller ens ett mål att jobba mot. Det blir ju ändå aldrig som man tror. Det blir ju ändå alltid tvärtjävlaom.

 
lyfe

The Little Prince

 
Än så länge är du bara en liten pojke för mig, likt hundratals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. För dig är jag inget annat än en räv likt hundratals andra rävar. Men om du tämjer mig kommer vi att behöva varandra. Du kommer att vara den enda i världen för mig. Och jag kommer att vara den enda i världen för dig.
 
Det kanske är det enda som betyder något. Att tämja varandra.

folk som e ljuset

Uthållighet är fan underskattat.
Folk som fortsätter orka. Ljuset är de människor som fortsätter vara ljuset fastän de blir daskade i ansiktet hela tiden. De som behåller sina förväntningar på livet o omvärlden även om det är lättare och mindre smärtsamt att släppa dem. De som fortsätter anstränga sig trots att det tär så mycket på kroppen att vara nervös. Folk som orkar vara rädda hela tiden för att det är viktigare att bry sig än att vara bekväm.

ego

Har så många stora egon runtomkring mig
Söker mig till folk med stora egon
De är de enda människorna som inspirerar mig
De som är något annat än jag
Med sådan övertygelse att jag blir indragen
Utdragen från mitt eget ego

Ord

Träffade en man från Liverpool på tågstationen. Hade en kort konversation och märkte att han ville vara nära mig. Han sa att mitt skratt värmde honom och att han ville stanna längre. Kände han inte att jag inte kände nånting? Mänsklig kommunikation är så jävla bristfällig.
 
Ord är så otillräckliga. Så oärliga. Förenklade, dumma, platta versioner av sanningen. Begränsande. Ord stimulerar mig inte. Musik stimulerar mig inte. Folk stimulerar mig inte. Inget slår igenom.
 
Sitter i hamnen och tänker dramatiska tankar som att till och med vågskvalpen låter tomma och torra. Som papper som skrynklas ihop. Man kan ju också välja att bara ha det trevligt här i livet. Ska fan köpa en glass.

flyttar om 2 veckor

Det är fuktigt i luften. Jag har farmors röda regnjacka. Allt klibbar liksom. Jag önskar jag kunde slappna av i käkarna. Sluta bita sönder insidan av mina kinder på tunnelbanan. Stockholm gör mig galen.
 
Flyttar om 2 veckor tjoho
 

loooooool

Hatar killar. Har jag sagt det?
Har fan aldrig gillat killar. Hatar kukar. Hatar att försöka övertala mig själv att en kille är nice fastän han inte är det bara för att man vet att aja det lär ju inte bli bättre än så här :))) roligaste är också när man isolerar sig med en kille o börjar tro att han är rimlig för att man inte pratar med nån annan. Så kmr man ur sin bubbla och går o hänger med sina vänner och inser att hahahahah hur kunde man FRIVILLIGT sänka sig till den intellektuella nivån???
 
Jag känner såhär: vrf ens anstränga sig med snubbar när man helt enkelt kan avsäga sig? Är verkligen totalt ointresserad. har fan aldrig varit genuint intresserad. Blir lite äcklad när jag tänker på sex. Ska nog sluta upp med detsamma. Fyfan för kukar
 
ps inte full

relapse

 
 
Har under de senaste dagarna haft återkommande tankar om hur man bör betrakta livet. När någonting går åt helvete och försätter en ur balans så upplever man ofta som ett filter mellan sig själv och verkligheten. Som att man ser allt utifrån. Har insett att det är omöjligt att förstå livet på det sättet. Det enda sättet att förstå den här totala galenskapen är inifrån. Jag har i cyniska perioder tänkt att det är då jag är som mest klarsynt och att jag snart kommer att distraheras av trivialiteter igen och glömma cynismen. Men de där trivialiteterna är livet, och cynismen är distraktionen. Man måste in i livet för att fatta nånting överhuvudtaget.

Blogg: Matilda Porsinger Gratte

RSS 2.0