Känner mig alltid genomskådad till slut

Som att inte ens mina innersta hemligheter kan rädda mig från sanningen

Att jag inte blir mer intressant än såhär

Jag sa det högt igår fastän jag vet att det är oattraktivt

Att jag ibland inte kan förstå hur nån som han kan känna så mycket för nån som jag

Jag ska inte visa en så liten version av mig för någon

Inte ge den luft att föröka sig

Borde skydda mig bättre

Men det lockar så att vara ärlig ibland

Bara för att se om det går att bli förstådd av en annan

På riktigt förstådd

Andras försvar gör mig alltid arg

Varför är de inte genomskinliga som jag?

Så jag avslöjar för mycket varje gång fastän det alltid slår tillbaka med full kraft

Fortsätter göra samma misstag om och om igen som en evig revolt mot folk som vet bättre