Du måste vänja dig vid att allt går sönder

Det som hemsöker mig är att han inte kunde hitta hem i mig
Att han kanske hade gjort det om jag inte ställt mig i vägen

ode to moon streets

Det är lättare att vara bra när man har någon att älska. Som en metronom att checka allt mot. En riktig känsla, en ren ton att stämma resten av symfonin till. Något som verkligen stämmer.

Ibland räcker det verkligen att sätta ord på en enda sak och så faller resten på plats.


hälften av dom som älskar exploderar

Jag lever i ett hus

Och jag kan bara befinna mig i ett rum åt gången

Så nu sitter jag i kontoret

Försöker få nåt gjort

Men när jag är utmattad läcker ljus in under dörren

Jag får svårt att koncentrera mig

Jag minns att alla rum existerar samtidigt

Att det fortfarande luktar där ute, fortfarande drar från fönster, fortfarande knakar i golvbrädor

Att allt pågår samtidigt

 

Espresso House i Örnsköldsvik börjar skaka

Jag försöker läsa medan Elliott sover i sina orangea lakan i North Hollywood

Och Linus spelar gitarr på Kvastmakartrappan

Och pappa spelar Wordfeud på Mossdungsgränd

Och Will oroar sig för pengar någonstans

Och Camden Market vimlar av turister

Och en nyanställd servitris torkar bänkarna på Cargo

Och Erik och Anna köper kaffe på Kungsgatan

Och Felix Weber hittar ett nytt kreativt sätt att använda grönsaker i dessert

Och elever går in och ut ur 160-byggnaden på Mass Ave

Eller pluggar Harmony 4 under eukalyptusträden

 

Och det börjar bli så svårt för mig  

Om jag nu inte ska lita på mina känslor

Eftersom känslor är dumma och bara kan tänka i presens

Att förstå hur jag ska välja

Att komma ihåg vad som var viktigt

Vill stänga dörren om mig

 

Häller dig som vatten i mig

Tänker så att hela himlen lossnar och ramlar ner och jag blir helt platt och det ligger stjärnor över Stora Torget och de blöder brännhet lava överallt men inget tinar upp vintern. Örnsköldsvik förblir vitt och stelfruset. Vitt som ingenting vitt som mellanslag innan nästa ord vitt som tystnad där någon borde harkla sig. alla rum jag flyttar in i blir röda till slut. Jag vet inte varför. toves rum blir lilarosa och luktar blommigt och nytt som gymnasiet eller morgonen. mina är som solnedgångar och jag hatar när dagar dör. så trött på att drunkna i mina röda lakan min röda matta den röda fotöljen i min studio alla röda doftljus och jävla rökelser som jag börjat förknippa med stanken från pappersfabriken. Som att dränka svett i billig parfym. Den tränger igenom allt. Den är norrlandskyla genom fönstren och det vita genom det svarta. Vitt till och med på natten. Vitt som ingenting

RSS 2.0