Stark som våren när den kommer
Tja bloggis
Sitter på en uteservering. Dricker kaffe, försöker läsa en bok på spanska och har små trevliga konversationer med folk som går förbi. Men framförallt så väntar jag. Väntar på milstolpar. På dagarna som alla de här dagarna skramlar ihop till. De som livet plockar ut och säger: "Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda".
Är distraherad och väntar på en upplösning. Känns som att allt som är viktigt är kontinenter härifrån. Som om livet pågår någon annanstans. Men jag tror ofta att jag borde vara någon annanstans än där jag är. Borde kanske ifrågasätta den instinkten oftare. Vet inte vilka jag borde omge mig med och vilka jag borde droppa. Vet inte vad som är andras fel och vad som är mitt eget. Vet bara att sommarvindarna kommer och att jag ska dit dem ska. Får se vem som följer med.
Många städer man ska lämna innan man är klar
Sitter på en buss och ser ut över gatorna. Ser förbipasserande bilar, vägskyltarna med de karaktäristiska typsnitten, Food&Wine-shopparna med fruktstånden. Det är bara en stad. Som vilken jävla stad som helst. Den är ihålig och har inget värde i sig. Den är bara en spelplan för allt som har hänt, händer och kommer hända här. För friktioner varelser emellan. Relationer, känslor, blickar, ord. Det som händer mellan människor hela tiden, överallt på jorden, även om de ser grå och tråkiga ut på bild. Alla som går genom livet är nån gång med om friktionen i en relation. En känsla. Det är magi. Det går inte att beskriva på nåt annat sätt. Det där som får nånting djupt därinne att rycka till och reagera. Och det är det man saknar när man lämnar en plats. Inte platsen i sig, utan magin som gnistrade till just där.
