sluta tänka gör

 

det blir ändå sand överallt

Hör måsarna skrika som de gjort sedan jag var liten och vårvinden sippra in genom det öppna fönstret. Allt känns som flera år sen och flera mil bort. Jag känner mjuka fläktar stryka över min arm som om himlen kallade på min uppmärksamhet. Den ringer och ringer och klara nätter är stjärnorna en miljon obesvarade samtal. Umgicks med en vän igår och minns allt vi gjorde men inga känslor. Nu läser jag högt för mig själv ur samma bok som vi högläste för varandra igår och vartannat stycke får mig att börja gråta. Så mycket hade jag aldrig kunnat känna om han suttit här bredvid mig. Undrar om någon någonsin kommer hitta in i mig eller om jag någonsin kommer hitta ut till någon. Hoppas det.

18/9-2011

”Jag har börjat förstå andra människor och det skrämmer mig”

Vadsomhelst kan hända närsomhelst

Vadsomhelst kan hända närsomhelst
Vadsomhelst kan hända närsomhelst
Vadsomhelst kan hända närsomhelst
 
Repeterar det för mig sj

glöm för i helvete inte hallonsoda

hoppas på att det är sant att man inte behöver förklara allt
att det på nåt sätt fastnar i huden
 
alla gånger man förlåtit och sekunder man älskat och texter man skrivit och insikter man nått efter miljoner miljoner ord och nya kvarter man lärt sig hitta i och slang man lagt sig till med och lagt av med och bröst man legat naken på och daggvåta parker man sett solen gå upp över och liter av öl man hällt ned i strupen och toner man sjungit och gånger man utplånat sig själv för att kunna komma längre in i nån annan och nätter man gråtit av en stjärnhimmel och nätter man undrat vad fan man ska med en jävla stjärnhimmel till
 
hoppas att det sätter sig i kroppsspråket, i minspelet, i tonläget, i rörelsemönstret, i karaktären, i blicken på nåt sätt, kanske subtilt i humorn
att alla nus är värt nåt fastän de är över
 
vad spelar det för roll att jag är fylld till bredden av vita hagar och gröna korridorer och höstlöven i Jamaica Pond och Denmark Streets takåsar och dimman som omslöt Max i varje ögonblick och Wills mun underifrån i Notting Hills hemliga trädgårdar alla tidiga sommarmorgnar
 
orkar inte berätta igen så jag ljuger ofta nuförtiden
lögnerna är oftast mindre intressanta än sanningen
men är så jävla trött på att dra samma historia

hitta mig

jag finns bara när jag är ensam
löses upp direkt i kontakt med andra
jag har inga gränser
är för nyfiken
för principlös
ingenting jag säger till någon är sant
jag hör inte mina tankar när jag är med dem
känner inte mina känslor
bara när jag är ensam är jag
förstår jag
skapar jag
kommer jag
bara ensam
önskar verkligen att någon fick plats i min ensamhet
har hört att det är fint att dela saker

mercury retrograde

tove hoppas på att ett rymdskepp ska landa på isen
hon säger att man aldrig kan veta vad som ska hända
vi sitter i lunchrummet på skolan och äter pasta utan sås
jag tror inte på att något kommer förändras
eller att något någonsin ska överraska mig igen
min verklighet känns tvådimensionell bredvid hennes

Bli nåt nytt

fattar inte varför folk alltid säger att man inte ska ge upp?
vill inte slösa mitt liv på stolthet
ska ge upp oftare
bli nåt nytt
askan är den bästa jorden

kan du älska mig som studenten

Varför känns det alltid som att alla andra gör saker på riktigt och jag bara gör det på låtsas


29 juli

Sitter på stenkajen och tittar ut över vattnet mot Gröna Lund. Himlen är rosa och det är varmt i luften fastän klockan är tio på kvällen. Jag önskar att jag inte var den enda som såg det här. Är så ensam hela tiden trots att jag ständigt omger mig med människor. Biter aggressivt på ett sugrör för att inte skrika rakt ut. Vill så gärna förändra något. Skära med min röst genom luften så att den ekar till Katarina kyrka och Slussen och över Riddarholmen och till Grand Hotell. Har lust att gråta. För att Stockholm är så litet och så stort på samma gång. För att jag aldrig får som jag vill. För att jag kommer vakna en dag när jag är gammal och önska att jag hade gjort allt annorlunda. För att jag aldrig kan vara ärlig. För att gladiatorn jag dejtade igår tyckte att vi hade en ”connection beyond denying” medan jag tyckte han var dum i huvudet. Han reagerade inte ens när Prästgatan badade i månljus och det måste varit det vackraste som nånsin hänt. Helt fucking dum i huvudet.


Klassiska Principer I Konsten Att Dressera Hästar

Jag sitter i soffan och läser högt för mig själv. Jag försöker föreställa mig att mitt barn sitter uppkrupet bredvid mig och lyssnar till min röst. Att min röst känns för barnet som mammas eller pappas röst kändes för mig när jag var liten. Att den får bröstkorgen att vibrera i rätt takt, som ett hem. Jag är distraherad och vet varför. Det är bara det att jag inte litar på mina egna känslor. De känns flyktiga och ihåliga. Mer som drömmar än något annat. Jag frågar mig själv om det har någon betydelse vad känslor består av. Tänker för mycket. Hinner tala mig ur alla impulser jag får innan jag agerar på dem. Jag undrar när jag ska bli hon som läser högt med en röst som låter som ett hem.


Du måste vänja dig vid att allt går sönder

Det som hemsöker mig är att han inte kunde hitta hem i mig
Att han kanske hade gjort det om jag inte ställt mig i vägen

ode to moon streets

Det är lättare att vara bra när man har någon att älska. Som en metronom att checka allt mot. En riktig känsla, en ren ton att stämma resten av symfonin till. Något som verkligen stämmer.

Ibland räcker det verkligen att sätta ord på en enda sak och så faller resten på plats.


hälften av dom som älskar exploderar

Mitt liv är ett hus

Och jag kan bara befinna mig i ett rum åt gången

Så nu sitter jag i kontoret

Försöker få nåt gjort

Men när jag är utmattad läcker ljus in under dörren

Jag får svårt att koncentrera mig

Jag minns att alla rum existerar samtidigt

Att det fortfarande luktar där ute, fortfarande drar från fönster, fortfarande knakar i golvbrädor

Att allt pågår samtidigt

 

Espresso House i Örnsköldsvik börjar skaka

Jag försöker läsa medan Elliott sover i sina orangea lakan i North Hollywood

Och Linus spelar gitarr på Kvastmakartrappan

Och pappa spelar Wordfeud på Mossdungsgränd

Och Will oroar sig för pengar någonstans

Och Camden Market vimlar av turister

Och en nyanställd servitris torkar bänkarna på Cargo

Och Erik och Anna köper kaffe på Kungsgatan

Och Felix Weber hittar ett nytt kreativt sätt att använda grönsaker i dessert

Och elever går in och ut ur 160-byggnaden på Mass Ave

Eller pluggar Harmony 4 under eukalyptusträden

 

Och det börjar bli så svårt för mig  

Om jag nu inte ska lita på mina känslor

Eftersom känslor är dumma och bara kan tänka i presens

Att förstå hur jag ska välja

Att komma ihåg vad som var viktigt

Vill stänga dörren om mig

 

Häller dig som vatten i mig

Tänker så att hela himlen lossnar och ramlar ner och jag blir helt platt och det ligger stjärnor över Stora Torget och de blöder brännhet lava överallt men inget tinar upp vintern. Örnsköldsvik förblir vitt och stelfruset. Vitt som ingenting vitt som mellanslag innan nästa ord vitt som tystnad där någon borde harkla sig. alla rum jag flyttar in i blir röda till slut. Jag vet inte varför. toves rum blir lilarosa och luktar blommigt och nytt som gymnasiet eller morgonen. mina är som solnedgångar och jag hatar när dagar dör. så trött på att drunkna i mina röda lakan min röda matta den röda fotöljen i min studio alla röda doftljus och jävla rökelser som jag börjat förknippa med stanken från pappersfabriken. Som att dränka svett i billig parfym. Den tränger igenom allt. Den är norrlandskyla genom fönstren och det vita genom det svarta. Vitt till och med på natten. Vitt som ingenting

Blogg: Matilda Porsinger Gratte

RSS 2.0