Jaha! Så idag tänkte jag vara produktiv och skriva klart en låt. Orkade koncentrera mig i ungefär 5 minuter och nu hamnade jag ändå i soffan framför Family Guy. Är så jävla förslöad! Blickar med saknad tillbaka mot de guldglittriga dagar då jag hade flow och skrev 3 uppsatser i veckan och blogginlägg spyddes ut av bara farten. Det här är typ en ansträngning. Nej, det här går verkligen inte längre. Jag behöver börja plugga igen. Måste lära mig nåt nytt, behöver rutin och självdisciplin. Har blivit så blödig också. Så konstig och vuxen och anpassad till människobyn. Saknar djungeln. Skulle göra så mycket för att se på livet som en 10-åring igen.

Såhär kan det låta när jag och min lillebror slår ihop våra krafter för att skriva en låt:

 

Fan vad jag älskade att bo i flatshare!

Och här sitter jag nu och borde duscha liksom. Men är ändå fylld av de där blinkande storstadskänslorna. Man måste omfamna sina omständigheter och aldrig ångra. Bara tänka, bestämma och göra sina beslut till en del av sig själv. Lära av dem. Bli bättre, starkare. Vara sig själv, alltså den man är menad att vara. Andas in, andas ut. Ta in, ge ut. Lära in, lära ut. Skicka det jävla smset. Svälja den jävla stoltheten. Rädda den jävla världen. Blotta sig för dom som blottat sig för en - liksom ba kasta sig ut. Göra asfel, skratta och gråta över det. Ta en öl och kolla på Orange is the New Black. Chilla liksom.

Oxford Street till Vejbystrand. Inte det lättaste att acklimatisera sig till andan här på Bjärehalvön, men jag gör mitt bästa för att smälta in.

:P

 

Den här bilden tog jag igår när jag låg på stranden i Brighton och friterades i salt och småsten och kunde därmed addera skitvarm stenstrand till mitt London-äventyr:

 

Det börjar lida mot sitt slut, det här äventyret... Fan vad o-jag att säga en sån sak. Vore mer karaktärstroget att typ kläcka ur mig nåt om att jag kommer tillbaka om ett par månader så don't waste no tears. Men om det är nåt man har lärt sig om London så är det att folk för det mesta inte åker härifrån alls, och när de väl gör det så kommer de inte tillbaka. Man ska nog inte analysera saker och ting så mycket (som jag har intalat mig själv och alla andra hela mitt liv). Man behöver verkligen bara lära sig att sluta tänka. Sluta tänka och snacka och börja välja i stället. Välja sin dag och sin personlighet och sina handlingar och sina vänner. Det sägs att varje människa har sin egen personliga klangfärg och för att inte bli ostämd så måste hon följa sin natur. Ibland tror jag att jag genom att komplicera varje detalj i tillvaron bara avlägsnar mig från sanningen - från den jag egentligen borde vara. Kanske skulle man få lite lugn och ro om man bara slutade lägga sig i allting och försökte förhålla sig mer opartiskt till sitt liv. Kanske skulle man bli modigare då, våga älska och allt sånt där. Om man inte tog allt på så jävla stort allvar. Sitter på:

Ni ver när man inte har sett havet på alldeles för länge?

 

Japp. I det mörka rummet befinner jag mig nu.

 

 

Hej heeej! Såhär glad var jag för några dagar sen innan kröktåget torpederade tillvaron. Här är kvarlevorna:

Jag dricker alltså alldeles för mycket öl. Alltså alldeles, alldeles, alldeles, alldeles för mycket öl. Seriöst. Nej men på riktigt. Det är fan skärpning. Sedan mitt senaste inlägg har jag varit en sväng till Stockholm, en sväng tillbaka till London och en sväng in på ungefär varenda pub, klubb, bar, park, lägenhet, simbassäng i staden och gjort sorti ifrån samtliga med minst en pint i handen. Igår firades det midsommar i Hyde Park och på den här bilden ser vi jätteglada ut:

mer vet jag inte

 

ciao

Vi har gjort om i vårt vardagsrum och det går inte alls nåt bra att visa det i PhotoBooth:

 

Sommarglad, efter-gig-glad, (gratis-)ölglad, kompisglad - skitglad över att bekymmerlöst kunna strosa hem ensam i varm London-natt iklädd ärmlös klänning. Trevligt att det finns folk som vill ha mig nära, att det finns folk som jag vill ha nära, att få göra det man älskar och typ belönas för det. Trevligt med rus till följd av själva livet som det är, utan substanser och utan genvägar. Typ trevligt att va nervös, att va rädd eller till och med ångestladdad, för det är faktiskt trevligt när man känner att man lever. Befriande att erkänna nåt som har legat och skavt i hemlighet. Bara släppa ut det så att det äntligen kan få vara nån annans problem och nån annans ställningstagande. Livet är så klurigt uttänkt alltså. Vem som än designade denna labyrint var ett jävla geni.

 

 

Idag har jag varit uppe från 05:00 och jobbat på en hästkapplöpning ute i Epsom. Imorgon skulle jag egentligen ha jobbat ännu ett 12-timmarspass där, men jag valde som vanligt det goda livet i stället. Denna kväll blev det en Wes Anderson-rulle med min nyinflyttade (nja, måttligt nyinflyttade) roommate, Adam. Imorrn har jag ännu en gång ställt min klocka på 05:00, men bara för att kunna skicka iväg ett jag-har-spytt-hela-natten-sms (som jag redan har skrivit) till agenturen jag jobbar för. Det kan jag skriva här på min blogg för att jag har den ypperliga fördelen av ett språk som är helt bortom mina arbetsgivares förstånd. Kunskap är makt era löjliga, löjliga britter.

 

Puss och hej!

Tina just nu:

 

Så, jag tror att jag har fått sparken från min catering-agentur... Den här veckan har de besvarat alla mina jobbansökningar med "Unfortunately, this shift is full". Det här stället fattar alltså inte hur jävla awesome jag är, tänkte jag, och bestämde mig för att i stället ha VÄRLDENS BÄSTA VECKA!

   Så i måndags drack jag fläderdrinkar på en bar i Shoreditch och rockade open mic med Ahmet.

   I tisdags var jag på min nya favoritbar och spelade in 2 låtar som promotion för mitt gig på söndag. Är ni i Camden, kom förbi!!! Det är en liten liten bar med stort stort hjärta och det kommer bli jättevarmt och jättekvavt när rökelserna brottas med för många andedräkter men framförallt kommer det bli SUPERTREVLIGT! Kom!

   Och igår var det bara att böja sig för the rules of West End och dra på sig klackarna inför lyxutgång. Natten skulle väl kunna sammanfattas i ett enda långt drop (kantat av blinkande neonstänger och dränkt i monstruösa mängder vodka). 
   Idag mås det förhållandevis fenomenalt faktiskt! Jag sitter i sängen och äter min och Tinas hemmagjorda müsli och väntar på att Clara ska komma över så jag kan följa med henne ut och titta på när hon köper lunch och äter den (jag tömmer kylen fram tills dess att catering-agenturen inser min storhet). 

Ovan är i alla fall resultatet av inspelningen på Spiritual Bar. Hope you like it!

Nu har det gått 2 veckor sedan jag kom tillbaka till London och allt känns fortfarande konstigt och ovant och trögt och tråkigt. Men ibland när jag blundar och andas in långsamt så kan jag känna något gnistra till i luften. Vet inte om det är en försmak av sommaren, om det är små skymtar av framtiden eller om det är tecken på att en storm sakta håller på att blåsa upp ur lugnet. Hoppas i alla fall på nåt av det. Lever i ett gränsland jag inte har tålamod att uthärda. Älskar dock att det heter twilight zone här, det ger det åtminstone ett magiskt lyster.

 

 

Håhå jaja. Jag har ju blivit så dålig på det här med bloggandet! Jag tror det började med att jag gjorde ett facebookalbum som sakta men säkert konkurrerade ut bloggen i kampen om mitt intresse. Men nu har det äntligen hänt något så stort att jag bara måste blogga om det. Jag har flyttat tillbaka till Sverige (därav yr, trött och förföljd av kolibris), men den stora grejen som har inträffat är att jag har fått en läsarfråga. Den lyder typ:

Är det lätt att få kompisar i London?
Och mitt svar lyder typ: Aa, det är det.

 

Åh guuud, jag är så oskön!!! Uppskattar helt ärligt läsarfrågan. Känner mig som en guru när jag får läsarfrågor av detta slag. Jag måste ju helt klart säga att det beror på hur du är som person. Men vill man träffa andra svenskar så kan man gå till svenska kyrkan och börja sjunga i kören (detta gjorde jag faktiskt i början av min vistelse men droppade ur efter 2 repetitioner) eller söka sig till londonsvenskar.com där folk har alla möjliga märkliga saker för sig. Alternativt går det att poppa in på valfri second hand-butik i Brick Lane och slå sig fanken på att hitta en liten gåsapåg nånstans mellan hyllorna.

 

Lycka till!

Gällande bloggandet ska jag försöka återkomma med tätare mellanrum. Inte mer än rätt då jag för närvarande lever lyxliv med diskmaskin, normalstark duschstråle, fungerande element och pengar på mobilen. Och så ere soligt!

för dåligt bloggande

 

Kollar på Berg & Meltzer i Amerika (bra program av fler anledningar än att de är kvinnor och har ett program)

NÄÄÄÄÄÄÄ, jag VILL INTE lämna London!!!!